Jag är inte mer än mänsklig
Idag var jag på besök hos Smelly, hon skulle bjuda på lite middag och jag skulle få se hennes nya lägenhet.
Lägenheten var strålande fin måste jag medge och den kommer bli kanon när hon fått ordning
där senare i höst någon gång.
Jag brukar sällan tvivla min käre väns kok kunskaper men idag var hon allt bra virrig. Hon la i jästen
i brödbaket lite för tidigt, hon glömde bort att degen jäste, hon saltade soppan helt hysteriskt och hon
höll på att glömma ställa in bröden i ugnen (sen höll hon på att glömma bort att de var där i). Men mat
fick vi tillslut i vilket fall som, och gott vart det.
Efter denna brak middag som jag åt alldeles för mycket av så blev det lite film. Dear John, en film jag
trodde skulle vara kanon bra. Men icke icke, den var inte dålig men den kom heller aldrig riktigt igång.
Filmen är väldigt känslig och handlar om människors känslor men man får ändå ingen uppfattning om vad
de känner.
Jag har just förstått varför alla pratar om serien solsidan. Den är ju hur bra som helst. Nu har jag
dock inga fler avsnitt att se så jag får väl göra som alla andra och vänta på säsong två!
Drömde om dig i natt, du var på ett foto som var upplyst i gult.
Each and every time i try to reach it, it disappears up in the sky
After the storm
Nu är det nästan klart och gjort allting, bara en massa kvar.
Nu är ju den stora frågan, vem ska gömma mina alvedon brus i "skafferiet", glömma lägga in brödet i sin påse, och leta helt febrilt efter för tillfället borttappade saker? Och vem tusan ska vara mina händer när jag inte kan röra och hon inte titta?
Behöver jag införskaffa en hamster kanske, eller varför inte en kanin? Kan jag över huvudtaget bo ensam?
Dagen bestod av flytt gubbarna Milano och Morfar J, jag satte nästan mitt kaffe i halsen när de informerade mig om att en bäddsoffa det kan man minsann ta på biltaket. Men sagt och gjort, väl framme hos syster yster så trixade vi ner den förbannade bäddsoffan och lastade upp den på biltaket. En redig Volvo klarar allt. Och efter att ha snört fast den i ca en timma så bar det av mot T. Här fanns pappa B som tog två rejäla tag i soffan och bar upp den med lite hjälp från mig och Milano. En kvart senare så begav vi oss mot Familjen E/L:s hus för middag.
Deras familje middagar består alltid av en massa diskussioner och en massa god mat. Glad vart jag hemskörd och här är jag nu.
Dagens visdom är i vilket fall som, Misstro aldrig en ifrån familjen E/L för de vet vad de gör och vinner på ren och skär envishet.
"In these bodies we will live, in these bodies we will die Where you invest your love, you invest your life"
Det känns inte bra, det känns överhuvudtaget inte alls bra.
Kill them with a smile
Detta var inte alls det jag hade tänkt att skriva. Jag hade tänkt mig ett inlägg om raggstrumpor och kyliga
kvällar, och något om utlands resor och om hur jag längtar. Jag hade tänkt att fylla i med några små rader
som inte verkar betyda något mer än bara ord. Men jag fastnade, jag fick en blockering och klarade inte
riktigt av att tänka logiskt eller romantiskt. Så jag snubblade över denna låt, och som jag finner texten
härlig. Den är lång och den är annorlunda, men den faller mig i smaken denna afton.
"Klockan sig kämpar från nio till fem, och kontorsbyggnaden andas ut. Det blir tack för idag och vi ses väl imorrn. Man går hem och dagen är slut. Och där hemma på bordet står middagen klar, och ett femtio spänns tetrapack vin. Och jag kysser min fru, och kramar mina barn i en självklar ömhetsrutin. Och i kylen där står mellan mjölken och filen ett sexhundragrams lätt-och-lagompaket, Och i skafferiet har vi skorpor och socker, sirap, bakpulver och mjöl. Och i frysen ja där ligger fiskpinnarna, och rester sen, mmm ja gud vet. Och i källarn under trappen där har jag en back med mellanöl. För jag är mittemellan, lagom och alldeles normal. Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val. Och en genomsnittlig inkomst, och ett neutralt humör, Ja det blir en mittemellankolisk begravning den dag när jag dör Min son heter Johan, min dotter Maria, min fru heter Ann-Charlotte. Att vår hund heter Karo och Misse vår katt, det tror jag att ni redan förstått. Och vi skrattar om lördan med Lasse Kronér, och vi jublar om försommarn på Liseberg Ett McDonald's-besök och en pizza i veckan ger tillvaron tillräcklig färg. Om sommarn då far vi på husvagnssemester, eller hur stuga i Lysekil. Det blir solbad och räkor och minigolfbanor och generell låg profil. Om julen då far vi till svärmor på landet och vi pysslar och vi dansar kring glittrande gran. Och vi myser och pyser i julefriden ända till nyårsdan. För jag är mittemellan, lagom och alldeles normal. Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val. Och en genomsnittlig inkomst, och ett neutralt humör, Ja det blir en mittemellankolisk begravning den dag när jag dör Så gick jag här om dagen strosa i nordstan. Då stod där en gatupoet och trubadur. Och han verka så sur så jag frågade vänligt: Kan du inga sånger i dur? Men då sluta han plötsligt att slå sin gitarr. Och hans stämma blev tonlös och sval. Han sa: "Sjunga för dig, kasta pärlor till svin. Jag kan se rakt igenom ditt plastiga skal. Ytlig och trist, säker centerpartist. Impotent om du någonsin får komma till. Dina vänner och villa och volvo och vovve har ersatt din virilitet. Men jag lever livet, tar inget för givet. Jag är stark nog att välja. Jag gör det jag vill. Ja, jag älskar och svälter medan du ser på TV, såna som du är det värsta jag vet." Och idag var det ju torsdag, och jag hade köpt ärtsoppa på korv, sån där ni vet, Och ingredienserna till pannkakor som Ann-Charlotte skulle reda till lite senare på kvällen. Alltsammans låg i den Hemköpskasse som jag höll i min högra hand. Men nu ställde jag ner kassen på nordstans kalla betonggolv, Tittade trubaduren stint i ögonen, och så svarade jag: "Ja men så brinn då eldsjäl, brinn i din egen död. Ja brinn visionär, i martyrisk misär, dina sånger behövs inte här. Brinn då eldsjäl, brinn i din självvalda, självgoda nöd. Brinn levnadskonstnär, förakta och svär, men jag trivs ändå med den jag är." För visst fan är jag mittemellan, lagom, och alldeles normal. Men jag har också mina drömmar, jag gjorde också mina val. Jag valde trygghet framför frihet, och det står jag rakryggat för, Om det så ska serveras mellanmål på begravningen den dag jag dör. Jag älskade ömt med min hustru den natten, från minnena flög trubaduren sin kos. Och om morgonen smög jag ut innan hon vaknat och köpte åt henne en ros. Och vid frukosten skrattade vi hela familjen, vi åt corn flakes och drack äppeljuice. Och då steg solen upp över radhusidyllen och färga min kind aprikos. Och sen kämpa sig klockan från nio till fem, och kontorsbyggnaden andades ut. Det blev tack för idag och vi ses väl imorrn. Och därmed är sången slut."
För nog är det så alltid, att de val vi gör i livet är inte alltid andras val, de kan vara märkliga för en del
och självklara för andra. Det handlar bara om att tycka om sina val och veta vad man valde bort för att
komma dit man är. Livet är speciellt ändå.
Sorg
Läste just att det var 10 år sedan min morfar dog.
Jag minns det som om det vore i går när vi fick det beskedet.
Det var varmt ute, vi satt i soffan, jag, mina systrar och min pappa. Min morbrors dåvarande sambo ringde och jag svarade, hon bad att få prata med min mor. Hon var på jobbet då, så pappa fick ta det. Han la på och tittade på oss och sa, de tror morfar kan vara död, han är på akuten.
Pappa satte sig i bilen för att åka och hämta mamma, det hela handlade om minuter. Mamma kom hem, hon var glad, jag stod på trappan till farstun och tittade på henne. Hon log mot mig och jag var ledsen, berättade vad som hade hänt och hon började gråta. Min far kom hem och de åkte i väg till Visby Lassaret.
Min moster ringde sen, hon var på utbildning någonstans i Sverige, hon lät så glad så jag frågade om hon viste vad som hade hänt. Det hade hon inte, så jag fick berätta för henne. Hon bröt i hop och kunde inte ens lägga på telefonen.
Tillsammans fick jag ta mina syskon hem till min farmor och berätta även för henne, även om jag tror att min far hade ringt henne. Jag grät på toan hos henne, sen torkade jag mina tårar och sa god natt till min systrar.
Den kvällen dog min morfar. Han hade fått en hjärtattack och grannen under hade förstått att något var fel när det sa duns i taket.
Det var en läskig tid, min kusin var i USA, min andra kusin förstod aldrig så jag fick förklara för henne varför min morfar låg i en kista med en näsduk över ansiktet.
Livet blir aldrig sig likt när någon går bort och bara försvinner från en, det är inte ofta jag tänker på det, men när jag gör det minns jag min morfar med glädje.
Morfar var en man som fick oss barn att le så fort vi såg honom, hans små spratt och påhitt var hysteriskt roliga. Mina minnen från honom är när jag är så liten, men jag minns honom så väl ändå. Han var en sådan som alltid hade något roligt på hjärtat, när min kusin konfimerades så satt han och skrattade högt med sin bror (de såg ut som tvillingar, fast morfar var mer rund och blind och Gösta smal med stora glasögon) de hade kommit på något minne och vart tystade av alla andra. Det är svårt att förklara för det låter så mesigt och klychigt, men alla älskade honom. Kyrkan var överfull och de från hemtjänsten kom nästan alla, de som aldrig går på begravningar. De tog tid för många att återhämta sig och än idag så tåras många ögon när det pratas om honom.
Jag önskar än idag att jag hade fått ha honom på min 20 års dag, som han och jag bestämde att det skulle bli.
Hans favorit låt.
Lyckliga gatan
Minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag
hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad
fort växer fram.
Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat,
Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?
Ja, allt är borta, det är bara så
ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyll, som ju alla vill glömma
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gatan, det är tiden som
här dragit fram,
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam.
Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?
Vackra människors sång
Jag vill ju blogga om helgen då jag hade STOR främmande på kalkstens hawaii, men vad är det för mening med det när pajsan sitter inne med ALLA bilderna? Hon påstår själv att jag har smittat henne trots hennes ord om att jag bara hittade på min förkylning. Tji fick hon skulle jag kunna säga, men det gör jag inte.
Jag kan i vilket fall säga att helgen var helt Fantastisk! Jag kommer på mig själv varva ner när jag kommer hem, energin strömmar till och glädjen och lugnet faller på plats. Det blir inte fel när jag är hemma, för om en sak struntar sig så kan jag bara koppla av hemma på altanen eller bege mig mot stranden. Jag har inte funnit lugnet här uppe än tyvärr, men jag tror det kommer hoppas jag.
Men för att kortfattat berätta helgen så ska jag punkta upp den naturligtvis.
- Dag ett som blir torsdag så anlände jag i Visby hamn och begav mig med raska steg mot almedalen, cirka en timmer senare kom Tom som körde ut oss till Hassela. En mycket trevlig bilresa och ett intressant samtal och sedan en kort paus i Stenkumla. Kvällen avslutades hemma med föräldrar och syster yster liten med god mat och en snaps.
- Fredagen anlände och jag och Flis var och badade och spelade Othello. När klockan närmade sig fem begav jag mig med mor och far in till stora staden och mötte upp Bambi och Tom. En öl på bageriet, ett beslut om att se Loke o sankta Karins ruin och en hetts jakt på Falafel (förövrigt brukar det gå smärtfritt men denna gång vart det lite annat), sen Loke och en tur till Joda. I hamnen satt mina vänner och väntade och väntade på en försvunnen och onåbar jag och vi satt ett tag och pratade och begav oss sedan hem i Toms vita faran.
- Upp med tuppen på lördagen och iväg och handla mat inför en liten båttur till Enholmen. Vi plockade upp Mr.O och åkte ut mot ön. Där stannade vi LÄNGE i solen som gassade och brände oss alla, jag fick märken efter mina solglasögon, det var sådär snyggt måste jag säga. Vi badade och åt en jäkla massa kakor. På kvällen vart det middag i Storstan och sedan ett kvickt besök hos Bambi.
- Söndags morgonen gick undan och vips så var vi i Visby på Kneippbyn (Pippis vattenland om inget annat) där badade vi en massa. Jag kan utan att avslöja detaljer informera om att Pajsan fick oväntat besök av något som inte ska vistas i vatten, Jon fick ont där ingen man ska behöva få ont och jag skadade foten då jag i min feghet valde den farliga skruven, medan E helt klarade sig utan några värre incidenter eller skador. Efter det vart damerna bjudna på minigolf bland pirater och bläckfiskar. Det var mycket roligt men det gick inget vidare för mig alls. Sen hem och sen in igen och till Visbys stora glassbar, där Pajsan gick all in med fyra skopor glass. Sen åkte jag hem och såg film med Flis.
Jag var trött igår och jag är trött idag och i morgon kommer jag vara tröttare för jag är en aningens förkyld men jag kämpar på som en tapper höna och åker till jobbet ändå.
"Om du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturligt låg och aldrig känt dig gråare än nu. Och om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg; Att vi är inte vackrare än du."
Jag är berikad med människor som aldrig slutar fascinera mig eller slutar få mig att le. Människor som får mig att börja tänka i andra banor, som låter mina funderingar sväva fritt istället för att kväva dem. Jag är berikad med människor som har kärlek i kroppen och hjärtan av mjukaste snö. Människor som låter tårar rinna men aldrig slutar le. Få människor är som dem och jag hoppas att de förstår hur de gör mitt liv rikare och fyllt av glädje.
"För precis som med det mesta så är skönhet relativ det handlar mest om ljus och perspektiv. Och även om det inte kan förändra nånting nu är ingen av oss vackrare än du"
Livet
"jasomdusomdusomjasom all världens dramatik likadant igen vad ska vi göra vi som är gjorda av porslin några dom faller av stress andra av va dom inte blev åren går undan man trodde de skulle va mer men å livet e magiskt ändå livet e magiskt ändå fabrikerna dunkar snabbare än blodet pulserar det här livet har så många färger men den svarta dominerar somliga plöjer igenom utan problem andra får nöja sej utan syn utan ben men å livet e magiskt ändå å livet e magiskt ändå å livet e magiskt ändå å livet e gratis men å livet e magiskt ändå å livet förtrollar på något vis"
winter winds
Jag tänkte mig att uppdatera det glada det fantastiska, men då jag satt mitt liv helt på paus
av allt för många anledningar så får jag se hur detta ska gå.
Jag verkar vara den enda som ler och myser när regnet öser ner, alla andra suckar och stonkar
och längtar efter solen och värmen. Men jag verkligen älskar regnet, det kan inte hjälpas, sol utan ett hav med starnd känns fjuttigt. Men regn i en stad på ett tåg är underbart och härligt. Stod i regnet och väntade på bussen en kväll, en dam satt i busskuren och stirrade på mig, en annan vände ryggen mot och fällde upp sitt paraply och gick runt med sina nya stövlar i blommig kulör. TYdligen är en person som står och ler i regnet inte en vanlighet men heller inget exotiskt..
Jag har haft Fliselise på besök eftersom tanken är att hon ska till Usa snart, dock inget nytt under solen
om det, men vi hoppas på att få bra besked i slutet av veckan. Hon var här i alla fall och vi bowlade, drack lite öl, såg en massa film, försökte se 4d film men det gick inte och vi fikade en massa, plus att vi fann en massa golfbollar.
Mina fantastiska systrar på Mose backe.
GOLFBOLLAr!!! stöldgods!! Tre lika, tre olika!!
Sen har jag JOBBAT och JOBBAT och JOBBAT. Jag och Tunis har knappt setts på tre dagar och vi bor under samma tak. Eller rättare sagt vi har inte setts på tre dagar.
I går på pendeltåget så satt en tjej som jag utnämner årets mest dryga röst, hon pratade som alla komiker gör när de härmar dryga stockholmare. Det var en pina för öron som mina. Åena sidan så slår hon inte Tanten som PLÅGADE mig genom att sitta i samma vagn från Södertälje till centralen och pratade en massa gojja hela vägen. Bland annat råkade hon säga Pumba i stället för Tumba och skrattade hela vägen till typ årstaberg åt detta fenomen. Sen grälade hon med sin vännina om en massa ordval och andra val i livet, hon klurade på vad som skulle hända om hon vart utelåst från sin port och vart hon skulle ha sin postnyckel. Hon pratade oavbrutet i ca en timma.
Egentligen trivs jag bra med pendlandet om man bortser från alla som pratar och jag som måste tjuvlyssna inte lyckas koppla bort mina öron. Men pendlandet ger mig lite ro och rutin i kroppen, jag löser mitt korsord eller läser min bok och lyssnar på radion. Det är få dagar som jag avskyr det.
Härrom dagen trodde jag att jag skulle göra dagens gärning, jag väckte en kille som på lördagsmorgonen gått på tåget mot Södertälje och somnat så glatt. Han sov som en sten, väl i Södertälje tänkte jag att han kankse borde väckas, det är trots allt slutstation, men han vart inte glad eller tacksam som jag hade sett framför mig.. tvärtom, han undrade mest varför jag kommenterade det självklara. Missnöjd åkte jag till jobbet med bussen.
jag har egentligen när jag tänker efter MASSOR att skriva om men jag struntar i det och avslutar som vanligt med lite av varje i noll ordning.
Vi var på en utställning om tatueringar.
av allt för många anledningar så får jag se hur detta ska gå.
Jag verkar vara den enda som ler och myser när regnet öser ner, alla andra suckar och stonkar
och längtar efter solen och värmen. Men jag verkligen älskar regnet, det kan inte hjälpas, sol utan ett hav med starnd känns fjuttigt. Men regn i en stad på ett tåg är underbart och härligt. Stod i regnet och väntade på bussen en kväll, en dam satt i busskuren och stirrade på mig, en annan vände ryggen mot och fällde upp sitt paraply och gick runt med sina nya stövlar i blommig kulör. TYdligen är en person som står och ler i regnet inte en vanlighet men heller inget exotiskt..
Jag har haft Fliselise på besök eftersom tanken är att hon ska till Usa snart, dock inget nytt under solen
om det, men vi hoppas på att få bra besked i slutet av veckan. Hon var här i alla fall och vi bowlade, drack lite öl, såg en massa film, försökte se 4d film men det gick inte och vi fikade en massa, plus att vi fann en massa golfbollar.
Mina fantastiska systrar på Mose backe. 
GOLFBOLLAr!!! stöldgods!! Tre lika, tre olika!!
Sen har jag JOBBAT och JOBBAT och JOBBAT. Jag och Tunis har knappt setts på tre dagar och vi bor under samma tak. Eller rättare sagt vi har inte setts på tre dagar.
I går på pendeltåget så satt en tjej som jag utnämner årets mest dryga röst, hon pratade som alla komiker gör när de härmar dryga stockholmare. Det var en pina för öron som mina. Åena sidan så slår hon inte Tanten som PLÅGADE mig genom att sitta i samma vagn från Södertälje till centralen och pratade en massa gojja hela vägen. Bland annat råkade hon säga Pumba i stället för Tumba och skrattade hela vägen till typ årstaberg åt detta fenomen. Sen grälade hon med sin vännina om en massa ordval och andra val i livet, hon klurade på vad som skulle hända om hon vart utelåst från sin port och vart hon skulle ha sin postnyckel. Hon pratade oavbrutet i ca en timma.
Egentligen trivs jag bra med pendlandet om man bortser från alla som pratar och jag som måste tjuvlyssna inte lyckas koppla bort mina öron. Men pendlandet ger mig lite ro och rutin i kroppen, jag löser mitt korsord eller läser min bok och lyssnar på radion. Det är få dagar som jag avskyr det.
Härrom dagen trodde jag att jag skulle göra dagens gärning, jag väckte en kille som på lördagsmorgonen gått på tåget mot Södertälje och somnat så glatt. Han sov som en sten, väl i Södertälje tänkte jag att han kankse borde väckas, det är trots allt slutstation, men han vart inte glad eller tacksam som jag hade sett framför mig.. tvärtom, han undrade mest varför jag kommenterade det självklara. Missnöjd åkte jag till jobbet med bussen.
jag har egentligen när jag tänker efter MASSOR att skriva om men jag struntar i det och avslutar som vanligt med lite av varje i noll ordning.
Vi var på en utställning om tatueringar.
"When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"
"Love that will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
Of my heart to see,
The beauty of love as it was made to be"
Livet har alltid två sidor ibland behöver vi vända lite på saker och ting för att kunna komma vidare, för att hitta ut.
