TantAsta

> Hur vet man vad som formar en? kan man säga en enda situation som har format dig exakt till den människa du är i dagens läge? Var det när flingpaketet flög i marken och du upptäckte små formationer som du förstod att så här är jag, eller var det när något hemskt hände och du kom på att nu är det dags för en förändring?
Troligen finns det människor som kan säga att så är fallet, jag är inte en av dem. 


> Det är lätt att irritera sig på människor. Frågan är om det nu är så att man irriterar sig på människor för att de påminner om sig själv eller på grund av avundsjuka är det då alltid så? Jag kan omöjligen tro att detta kan stämma. Efter att ha läst en och annan blogg som människor som jag en gång i min tid kände så har jag kommit på att det jag irriterade mig på då fortfarande irriterar mig och det dubbelt så mycket. En del människor är och förblir, uppblåsta och arroganta oc hen del till och med korkade, och det beror deffinitivt inte på att jag är sådan eller att jag är avundsjuk. Man kan inte komma överrens med vissa människor, det kan omöjligen vara meningen heller. Trevlig mot dem när man ses jo nog kan vara det, men begära att man skall tycker om dem och deras skumma attityd till andra människor, sig själva och till en annan. Nej det går jag inte på.

> Det är det lätta i ett barn som man tycker så mycket om, det ärliga. När ett barn helt obrytt skriker att där framme går en fet man så skrattar vi och skämms, men oftast innerstinne så ler vi åt att barnet är så pass liten och oskyldig att den inte än vet vad som är rätt och fel att säga. När skiljs vi från denna fantastiska förmåga att vara ärliga? Uppkommer vår blyghet, dumhet och oärlighet vid en viss ålder? kan det vara så att vi har så strikta normer i vårt samhälle som gör att vi inte kan säga en sanning. Jag menar inte att alla går och ljuger hela tiden, men det oskyldiga ärliga försvinner och ersäts med något annat, något som inte är den direkta motsatsen, kanske inte ens i närheten. Men den finns där, den är där och den är inte oskyldig eller ärlig.

(tack B)

Hello hello.
Tillbaka till skellefteå efter en helg i Malmö.
Underbart skönt med semester som jag fördrar att kalla det för. Skönt att få komma till okänd mark med kända personer.
Vi vandrade över malmös gator (sjukt med folk överallt, helt hopplöst att komma fram och med barnvagn dessutom) och tog tåget till Danmark. Tyvärr regnade det hela tiden så vi tog skydd på en restaurang och åt god fet mat. Sjukt fet mat och sockerbaserade små godisar har representerat denna helg. Ost i massor och Godis. Mycket tillfredställande för allt utom vikt och tänder.
Iaf så sprang jag och Yes in på bodies utsällningen och såg på uppbyggda människor av riktiga muskler och senor.. En aningens äckligt men ändå väldigt intressant. Det var svårt att förstå att allt man såg faktiskt var på "riktigt" döda donerade kroppar som man pusslat ihop så att vi levande skall förstå.
Var på ikea också.. jisses vad folk det är en söndag bara sådär.. Hittade en hel del som jag vill ha men som jag inte hade varken plats för eller råd med. Mycket irriterande. Köpte dock en rotmos mosare, praktiskt då min dumbo gör rotmos för gämnan. Men det stillar inte mitt Jag vill ha humör.
Förskte prata danska och malmöska. Gick sådär må jag säga. Danska är nog det mest osexiga språk som finns. jag tror faktiskt finska är bättre.
Det lilla knytet Frenny har varit en fröjd hela helgen. Hon är bedårande söt och otorligt snäll. Gnällde bara lite när hon var hunhrig och när hon gasade på. Trodde inte jag skulle bli så facinerad av den där lilla människan, men jag vart


lamslagen vid bara synen på henne. tror jag pratade mer om barn än själva Pain som har fött henne.
Mår fortfarande fruktansvärt illa.. Tyvärr har detta kommit till den grad att det börjar bli fruktansvärt frustrerande. Att behöva sätta sig ner mitt i regninga danmark för att man mår så illa och marken verkar gunga är inte roligt. Ingenting jag gör verkar lugna mitt illamående. Avslappning, samarin, novalucol, banan, lugna andetag. INEGNTING hjälper mot detta. Tror det börjar bli dags att uppsöka en läkare. Fast jag vet att de inte kommerk unna hitta felet. Kan vara stress o och för sig. Hopplöst iaf.
Dags att plugga.
Saknar Frenny och Pain.

Här sitter man nu en fredagkväll alldeles ensam i sitt rum.

Har en period också då jag saknar en massa. Men nästa vecka skall jag ÄNTLIGEN få träffa den lilla solstrålen Frenny. (Hoppas iaf hon är en solstråle då, dålig på små barn som skriker) Skall bli skönt att bara få åka bort ett tag också och få träffa nära vänner (de som står en närmast och som har gjort så under flera flera år) och bara få prata strunt över te och dåliga filmer. Har verkligen saknat den tiden då vi fikade så mycket.
Vi hade en tid då vi fikade och rökte bort vår vardag.. fikandet blev aldrig en vardag trots att vi fikade varenda dag. Vi var gladare då, annorlunda, vackra och naiva. (låter som jag är 50 och minns tillbaka, men ibland känns de där åren som 100 år bort, vi har utvecklats och förändrats så mycket).


Dags att klura på om jag skall fixa mer med bilderna eller om jag skall göra ett armband eller om jag skall se den där dokumetären jag velat se såååå länge nu..

I want to fly high over the rainbow!