En dröm, en dröm och ett liv
När jag var liten så ville jag bli cirkusprinsessa.
Jag brukade övea tillsammans med mina kompisar på en gungbräda olika små saker man kunde visa upp i någon slags trampets i luften i ett cirkustelt.
Hela iden var egentligen väldigt enkel, två personer stod på varsin sida av gungbrädan och en balanserade i mitten. Allt skulle naturligtvis vara i luften och allt skulle vara en stor balans upplevelse. Som man kanske kan förstår fanns det mycket frågetecken runt detta, men för åttaåringar så var allt väldigt logiskt och skulle ge världens succse.
När jag vart lite äldre började jag misstänka att läraryrket var något för mig. Egentligen handlade inte den drömmen om att undervisa, utan det var nog mer drömmar att undervisa de i min klass. Jag ville nog mest vara en aningens bätre än alla andra. Så jag tillät mig drömma om att vara så också.
När jag kom upp lite mer i ålder så var jag nog en av alla som inte hade den blekaste aning, lärare stod ännu högt i kurs men många ansåg det vara ett ganska dåligt jobb. I den åldern skulle man hata sina lärare, det gjorde inte jag. Kanske var det därför som jag ville bli lärare.
I vilket fall som så valde jag att gå media på gymnasiet, inte direkt ett svårt val. Lite matte, lite av allt faktiskt och mycket av fotografering, det var det som lockade. Valde helt om när jag började där, fota var ingenting för mig, utan däremot journalistik. Hur jag tänkte där har jag ingen aning om. Men ett av många svar i alla fall när människor frågade mig om vad jag skulle bli så var det utrikes korrenspondent (jag som inte ens kan stava ville alltså bli journalist). Alla mina drömmar försvann i alla fall innan studenten hägrade runt hörnet och jag återgick till lärare. Nu på gymnasie nivå.
När den tiden var över så kom jag helt enkelt på att lärare var det jag ville bli, och så vart det utalandspraktik. Vilken mardröm upptäckte jag och bestämde mig raskt för att inte bli lärare. Så en massa år av drömmande om att veta lite mer än alla andra gick upp i rök och jag njöt av det.
I alla fall så hittade jag en broschyr hemma hos mig när jag bodde på Mallorca, en broschyr om alla jobb som fanns och där fann jag socionom. Det föll mig i smaken på en gång. Bemötanet av mitt val vart blandat när jag kom hem.. Jag som inte ens kan lämna de äldre på jobbet hur skulle jag kunna jobba med människor med större problem?
Det har jag inte än kommit på, men dte kommer med tiden tror jag.
Men när jag var liten ville jag bli cirkusprinsessa!
Jag brukade övea tillsammans med mina kompisar på en gungbräda olika små saker man kunde visa upp i någon slags trampets i luften i ett cirkustelt.
Hela iden var egentligen väldigt enkel, två personer stod på varsin sida av gungbrädan och en balanserade i mitten. Allt skulle naturligtvis vara i luften och allt skulle vara en stor balans upplevelse. Som man kanske kan förstår fanns det mycket frågetecken runt detta, men för åttaåringar så var allt väldigt logiskt och skulle ge världens succse.
När jag vart lite äldre började jag misstänka att läraryrket var något för mig. Egentligen handlade inte den drömmen om att undervisa, utan det var nog mer drömmar att undervisa de i min klass. Jag ville nog mest vara en aningens bätre än alla andra. Så jag tillät mig drömma om att vara så också.
När jag kom upp lite mer i ålder så var jag nog en av alla som inte hade den blekaste aning, lärare stod ännu högt i kurs men många ansåg det vara ett ganska dåligt jobb. I den åldern skulle man hata sina lärare, det gjorde inte jag. Kanske var det därför som jag ville bli lärare.
I vilket fall som så valde jag att gå media på gymnasiet, inte direkt ett svårt val. Lite matte, lite av allt faktiskt och mycket av fotografering, det var det som lockade. Valde helt om när jag började där, fota var ingenting för mig, utan däremot journalistik. Hur jag tänkte där har jag ingen aning om. Men ett av många svar i alla fall när människor frågade mig om vad jag skulle bli så var det utrikes korrenspondent (jag som inte ens kan stava ville alltså bli journalist). Alla mina drömmar försvann i alla fall innan studenten hägrade runt hörnet och jag återgick till lärare. Nu på gymnasie nivå.
När den tiden var över så kom jag helt enkelt på att lärare var det jag ville bli, och så vart det utalandspraktik. Vilken mardröm upptäckte jag och bestämde mig raskt för att inte bli lärare. Så en massa år av drömmande om att veta lite mer än alla andra gick upp i rök och jag njöt av det.
I alla fall så hittade jag en broschyr hemma hos mig när jag bodde på Mallorca, en broschyr om alla jobb som fanns och där fann jag socionom. Det föll mig i smaken på en gång. Bemötanet av mitt val vart blandat när jag kom hem.. Jag som inte ens kan lämna de äldre på jobbet hur skulle jag kunna jobba med människor med större problem?
Det har jag inte än kommit på, men dte kommer med tiden tror jag.
Men när jag var liten ville jag bli cirkusprinsessa!
röjkning dräper
..On the road again.. fast back home nu.
Varit i Norge och träffat mina underbara vänner ett tag, var några månader sedan sist så det var minsann på tiden.. och Norge har jag aldrig varit i så det var ju en bra kombination, nytt land och gammla vänner.
Problemet med Norge är om jag skall börja med det negativa först (som alla vet är jag mycket för det negativa, man skulle kunna säga att jag är lagd åt det hållet) är att norrmän inte kan köra bil, de kan heller inte göra bra vägar och än mindre kan de parkera. Min upplevelse till en början var en mindre förskräckelse, sen blev det mest till någon form av mild rädsla som utmynnade i någon form av spänning. Men allt förvandlades till en ren och skär ilska, fann det skrämmande att gå omkring och också åka omkring. Jag förstår att allt är en vane sak, men jag vill också påminna om att trafikregler är till för att följas.
Så nu har jag sagt det.
Mer negativt är också alla de som vandrar omkring på gatorna utan hem och med alldeles för mycket narkotika i sig, det är tragiskt och hemskt att se. Jag förstår inte hur det kan komma sig att ingen gör något.
För att återgå till något annat.
Jag har tänkt.. (och jag vet inte om jag skrivit om detta tidigare eller om jag drömt det, orkar inte kolla efter)
Det finns en viss distans hos oss människor, vi ber om närhet, men bara sådär "lagom" så att ingen kommer en direkt in på livet. Vi ber människor lyssna på vår historia, men behåller alltid lite för oss själva, så att ingen skall få veta allt om oss. Vi öppnar upp oss, men inte för mycket, man vet aldrig vad andra kan se och upptäcka. Vi ber om kärlek, men när någon kommer oss för nära så stöter vi gärna undan dem. Vi ber om lycka, men vågar aldrig ta den när den väl kommer.
Vi människor är rädda, rädda för att bli av med allt även om vi inte äger något.
Vi är rädda för att någon skall upptäcka oss, att någon skall se vilka vi är.
Vi är rädda för lyckan, för den är så mycket svårare att hantera än sorgen, deprisionen, hatet.
Vi distansierar oss för att vi är för rädda för att veta hur det är att verkligen känna glädjen och lyckan.
Vi lever och hoppas att vi skall hinna allt vi vill hinna med, resa, plugga, jobba, bli rika, hitta rätt partner, vi tittar oss aldrig omkring för vi letar alltid så långt borta. Det vi letar efter borde ju finnas någon annanstans än just där vi befinner oss, eller?
allting är naturligtvis relativt, det är inte samma för alla. Men vi tappar så mycket på vägen, om man är rädd kan man inte komma någonstans, då kan man inte vinna något, bara förlora.
You say you can´t stand me when I am quiet.
I say I can´t stand the sound of my own voice, repeating the same words over and over again.
Jag önskar jag kunde trolla, jag önskar jag kunde jaga, jag önskar jag kunde hjälpa.
Varit i Norge och träffat mina underbara vänner ett tag, var några månader sedan sist så det var minsann på tiden.. och Norge har jag aldrig varit i så det var ju en bra kombination, nytt land och gammla vänner.
Problemet med Norge är om jag skall börja med det negativa först (som alla vet är jag mycket för det negativa, man skulle kunna säga att jag är lagd åt det hållet) är att norrmän inte kan köra bil, de kan heller inte göra bra vägar och än mindre kan de parkera. Min upplevelse till en början var en mindre förskräckelse, sen blev det mest till någon form av mild rädsla som utmynnade i någon form av spänning. Men allt förvandlades till en ren och skär ilska, fann det skrämmande att gå omkring och också åka omkring. Jag förstår att allt är en vane sak, men jag vill också påminna om att trafikregler är till för att följas.
Så nu har jag sagt det.
Mer negativt är också alla de som vandrar omkring på gatorna utan hem och med alldeles för mycket narkotika i sig, det är tragiskt och hemskt att se. Jag förstår inte hur det kan komma sig att ingen gör något.
För att nu fortskrida till det som var bra med det hela förutom mina vänner, så är på topplistan helt klart
"Naken" parken. Den fann jag alldels fantastisk. Massvis med nakna statyer i olika kreationer. Det finns även någon slags glädje i att se fullt med barn springa omkring och leka omkring dessa statyer. I Norge finns inga hämmningar (?). Jag gillade parken i alla fall.
Men jag funderar på vad konstänern tänkte när han gjorde alla dessa statyer, vad var hans tanke med att göra en massa nakna människor i sten. Och också funderar jag på, hade han människor som posserade för honom, och hur såg då det ut?
Även på min lista finns vakterna utanför slottet som hade toffsar, ett minus med slottet var ju att man inte fick gå in i det, tyckte jag nog var lite sniket.
Plus var också operahuset (det riktiga operahuset). Byggnaden var lustig och taket en aningens livsfarlig under regn perioden (då jag besökte norge) men annars var det fint att vara där, bra utsikt och som sagt en rolig byggnad.
Något jag också tyckte om var Settlers. Ett spel som man kan spela fyra på, detta underbara spel går ut på att samla poäng genom att bygga palatser och vägar och grejer. Jag drömde om settlers en av nätterna, jag byggde ett helt imperium av de röda, oranga, blåa och vita palatsen (städer är det egentligen, men okej).
Att träffa vännerna var som sagt mycket kul, Mr.O, Bambi, Tompen, och även C. Kände när jag åkte hem att resan var behövlig för mig, och jag åkte hem och mådde bra. Känner ofta att jag bor för långt borta för att kunna träffa mina vänner, för att kunna hålla ordentligt med kontakt. Men jag upptäckte att det handlar inte om att bo grannar och umgås gämt, det handlar om att trivas med dem när man väl umgås, att känna sig glad och må bra. Kloka insikter på en vecka får jag nog lov att säga minsann.
All energi försvann samtidigt dock som jag satte foten inför skolans dörrar, jag var inte den enda som kände samma sak, marach och birdie kände samma sak. Så tydligen är vi lite smått utbrända, eller så är vi bara till början till att bli gamla utan energi.. Skall vi uppfylla allas fördomar måntro?
"Naken" parken. Den fann jag alldels fantastisk. Massvis med nakna statyer i olika kreationer. Det finns även någon slags glädje i att se fullt med barn springa omkring och leka omkring dessa statyer. I Norge finns inga hämmningar (?). Jag gillade parken i alla fall.
Men jag funderar på vad konstänern tänkte när han gjorde alla dessa statyer, vad var hans tanke med att göra en massa nakna människor i sten. Och också funderar jag på, hade han människor som posserade för honom, och hur såg då det ut?
Även på min lista finns vakterna utanför slottet som hade toffsar, ett minus med slottet var ju att man inte fick gå in i det, tyckte jag nog var lite sniket.
Plus var också operahuset (det riktiga operahuset). Byggnaden var lustig och taket en aningens livsfarlig under regn perioden (då jag besökte norge) men annars var det fint att vara där, bra utsikt och som sagt en rolig byggnad.
Något jag också tyckte om var Settlers. Ett spel som man kan spela fyra på, detta underbara spel går ut på att samla poäng genom att bygga palatser och vägar och grejer. Jag drömde om settlers en av nätterna, jag byggde ett helt imperium av de röda, oranga, blåa och vita palatsen (städer är det egentligen, men okej).
Att träffa vännerna var som sagt mycket kul, Mr.O, Bambi, Tompen, och även C. Kände när jag åkte hem att resan var behövlig för mig, och jag åkte hem och mådde bra. Känner ofta att jag bor för långt borta för att kunna träffa mina vänner, för att kunna hålla ordentligt med kontakt. Men jag upptäckte att det handlar inte om att bo grannar och umgås gämt, det handlar om att trivas med dem när man väl umgås, att känna sig glad och må bra. Kloka insikter på en vecka får jag nog lov att säga minsann.
All energi försvann samtidigt dock som jag satte foten inför skolans dörrar, jag var inte den enda som kände samma sak, marach och birdie kände samma sak. Så tydligen är vi lite smått utbrända, eller så är vi bara till början till att bli gamla utan energi.. Skall vi uppfylla allas fördomar måntro?
För att återgå till något annat.
Jag har tänkt.. (och jag vet inte om jag skrivit om detta tidigare eller om jag drömt det, orkar inte kolla efter)
Det finns en viss distans hos oss människor, vi ber om närhet, men bara sådär "lagom" så att ingen kommer en direkt in på livet. Vi ber människor lyssna på vår historia, men behåller alltid lite för oss själva, så att ingen skall få veta allt om oss. Vi öppnar upp oss, men inte för mycket, man vet aldrig vad andra kan se och upptäcka. Vi ber om kärlek, men när någon kommer oss för nära så stöter vi gärna undan dem. Vi ber om lycka, men vågar aldrig ta den när den väl kommer.
Vi människor är rädda, rädda för att bli av med allt även om vi inte äger något.
Vi är rädda för att någon skall upptäcka oss, att någon skall se vilka vi är.
Vi är rädda för lyckan, för den är så mycket svårare att hantera än sorgen, deprisionen, hatet.
Vi distansierar oss för att vi är för rädda för att veta hur det är att verkligen känna glädjen och lyckan.
Vi lever och hoppas att vi skall hinna allt vi vill hinna med, resa, plugga, jobba, bli rika, hitta rätt partner, vi tittar oss aldrig omkring för vi letar alltid så långt borta. Det vi letar efter borde ju finnas någon annanstans än just där vi befinner oss, eller?
allting är naturligtvis relativt, det är inte samma för alla. Men vi tappar så mycket på vägen, om man är rädd kan man inte komma någonstans, då kan man inte vinna något, bara förlora.
You say you can´t stand me when I am quiet.
I say I can´t stand the sound of my own voice, repeating the same words over and over again.
Jag önskar jag kunde trolla, jag önskar jag kunde jaga, jag önskar jag kunde hjälpa.
