TantAsta

Fick mig en tankeställare idag när Saul Palm var och berättade om gatubarnen
I Bolivia La Paz. Jag började nästan gråta när jag såg en av grabbarna
susa förbi på en bild han hade med sig och jag kände min längtan tillbaka.
Varför är jag här, varför gör jag detta när jag vet vad jag drömmer om.
Vägen dit behöver inte vara så lång, mitt mål behöver inte vara komplicerat
jag behöver inte heller vara så fruktansvärt rädd. Det finns alltid andra vägar
om man vill gå på dem i stället. Det är dags att fundera för att ta reda på
hur mycket man är villig att satsa.





Kärleken glömmer jag aldrig.

"Ta mig från allt hitte-på
längtar till allting som består
från trädena stammar upp till topp"

Om du hade min information, vad hade du då gjort? 
Skulle du då välja att hålla tyst, blunda för det du ser,
kanske gömma det som finns. 
Eller hade du skrikit ut verklighetens ord, skrapa i hörnen
och ta upp allt till ytan, värja dig för det som skulle kunna 
hända.
Eller skulle du kasta orden i papperskorgen, välja 
att glömma allt och hoppas ingen annan hörde 
så att ingen kan få veta någonsin. 
Ja vad hade du gjort om du hade den information
jag har? 

Skrämmande och från ingenstans, en nyfikenhet 
som väcktes och som blev sanning. 
En kvinna med en annan syn än den mänskliga,
en som talade sanning, en som talade framtid, en 
som förundrades över det hon inte förstod. 
Tankar som vilat som vaknar till liv. En fundering
om allt kommer att bli bra, ge bara tiden en chans.