TantAsta

Jag funderade på vad som passade bäst och kom helt överrens med
mig själv om att en glad höst bild skulle vara det ultimata.

"jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det?
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås"

Egentligen om man skall vara lite lagom lycklig och fin och kanske
till och med lite djup. Så passar denna lilla snutt text in på just
det jag känner för mina vänner.  Så mycket mer kan man väl
egentligen inte begära. Än att få sitta brevid de man känner skänker
en glädje.

I mycket fundering med mig själv så väljer att jag att
uppdatera de små detaljerna jag har funderat över under
dagens/kvällens/nattens resa.

1. Det där med griniga busschafförer bör nästintill vara förbjudet.
Jag anser att jag under min resa nu har uppfattat att det åtminstone
går en trevig chafför på ungefär tio otrevliga. Hur svårt skall
det vara att ge i från sig ett litet leende någon gång lite då och då.
Eller är det helt enkelt bara mig det är fel på, då jag faktiskt fick
mig en utskällning eller kanske mer en tillsägelse att inte skrika
så mycket utan att saker och ting tog tid så må det kanske vara jag
som ställer till det för dem. Då jag i all välvilja frågade om busschaffören
kunde öppna bakdörren så min vän kunde komma på med barnvagnen.
allt detta i lugn och trevlig ton.

2. Sura tanter. Är det verkligen helt okej att säga vad man vill
endast för att åldern stigit till över 60? Jag skulle nästan kunna
tro så. Det där med att följa regler och tala i vänlig ton
verkar helt ha fallit bort för en del av de damer som gärna
påpekar alla andras fel när de vackert kör över en med rullatorn.
För om den lilla tjejen som satt på tantens plats bara hade begripit att
hon satt på tantens plats hade allt varit lugnt. När då någon annan,
inte jag bör tilläggas då jag misstyckte hemskt om hennes beteende
(jag är nu inne på en dam mer specifikt alltså) frösöker att rätta till
problmet så sa hon vänligt att det inte vara några bekymmer.
Varför då ens klaga? En återkommande fråga jag har.
Detta gäller även gubbar.

3. Det där med att anstränga sig för någon annan utan egen vinning.
Alltså, är det möjligt att utföra en god gärning utan att vinna på den själv?
Jag skulle minsann kunna ha rest mig för damen men jag hade inte
vunnit något på det, hade inte ens blivit lite glad. Så jag avstod,
inte endast därför men ändå. Om man hjälper någon över gatan
är det då inte för att ens eget samvete inte skulle klara av att gå hem
utan bryta ihop om man inte hjälpt personen? Eller är jag kanske ute och
cyklar med min teori.

4. Om andra människors lycka. Det är inte svårt att gädjas åt en
människa som helt öppet och ärligt säger, att jag skulle inte byta
bort en sekund av mitt liv. En genuint lycklig människa, trots
svårigheter. Att fälla en tår av glädje för en annan människa. Som
kanske till och med är helt främmande för en.
Men ändå kan man misstro en människa som säger detsamma, känd som
okänd. Finns lyckan i rösten (jag utgår nu helt från ett radio program
som jag hörde i natt och jämför med ett samtal/berättelse från en
som jag träffat på riktigt) eller finns den i ögonen?
Hur kan man lita på att någon talar sanning och någon annan misstror
man, trots att de säger exakt samma sak. "jag skulle inte byta
ut en enda sak ur mitt liv om jag fick leva om det".

Funderingar för en kväll.
Några som faktiskt varit där hela tiden och några spontana.

Jag känner för mig själv att det börjar bli dags att göra en hel
omvändning som vädret just gjorde. Jag måste rensa, radera,
kolla upp och uppdatera. Så mycket som jag känner här
har jag nog aldrig känt. En blandning mellan osäkerhet, glädje,
förbannelse och duktighets känslor. Allt kommer samtidigt.
Det händer så mycket och det lilla man lär sig bygga upp kan
rasera så snabbt.
Osäkerheten är värst, den plågar mig. Att inte kunna prata
för att man inte vet om man kan säga rätt ord eller inte.
Men det händer saker i mina tankar precis hela tiden. Jag
jobbar och jobbar och jobbar på att komma i fas med vad jag
vill och vad jag gör. Att bara få landa och känna att fan detta
var inte alls fy skam må jag säga.
En del dagar är allt guld och gröna skogar, andra så känner
man sig mest hopplös och hemsk.
Idag är en dag då allt var kanon tills jag själv såg till att
skaka om i mina tankar.
Dags att rensa bort det som inte fungerar och komma igen
med nya tag. En ledighet är inte så dum trots allt tror jag
fastän jag lider av ångest att behöva åka nu, Nu när jag äntligen
är på gång med att finna en plats för mig och för andra.
Det som bekymmrar är bland annat att det kommer att komma
nya praktikanter. Skall de kanske vara bättre än mig, skall
de kanske ta över den roll jag kämpar med att bygga upp.
Skall de få göra det som jag jobbar på att få?
Vilken roll får jag när jag kommer tillbaka. Det är hopplöst att
känns som jag gör, men jag jobbar på det.
Jag vet ju vad jag måste ordna med för att det skall bli bra.


Ledigeheten ja, den är planerad till den del att jag vet vad jag
vill göra och jag vet också att jag nog tagit mig vatten över huvudet.
Men det spelar ingen roll.
Skall åtminstone träffa Herr T, Bambi, Tunis, Penny Pain. Det är bokat.
Och syster då så klart.
Men sen är det osäkert, Hanne (?) Husmor (?)
Kanske kommer jag också träffa Apan som jag inte träffat på 3 år, eller
som planerna är nu så ska jag träffa honom.
Men hur ska jag hinna?
Stockhol, Göteborg, Malmö och Smittehamn. Plus Gotland och familjen
och vännerna här. Bland annat yes som kommer hem!
Jag längtar till ledighet med en ångest över att lämna detta. Vilken
situation jag hamnat i.

Men jag är glad och lugn.

Har aldrig åkt ambulans eller brutit något eller haft en allvarligare skada,
men jag åker ändå på en massa märkliga saker.

Har stukat foten så pass många gånger att jag lyckats
få en dold fraktur uppe på foten. Tog cirka 10 år att förstå vad jag
besvärades av.

Har spännings, stress och migrän huvudvärk. Har bara haft tre anfall av
migrän då jag kräkt och inte kunnat röra mig. Men har haft många gånger
då jag inte kunnat tänka, eller knappt leva för att huvudet gjort så
förbannat ont.

Har en mycket orolig mage, den reagerar på det mästa och är hopplös
ibland. Och framförallt så tål den inte laktos. Döden för den är gräddfil.
Misstycker också enormt illa om rå vitkål.
Däremot är den syverän att åka utomlands med, för bakterier klarar
den av galant.

Har alltid en snuva, en form av mini förkylning som alltid ligger och ruvar.
Det har nu visserligen visat sig vara kronisk bihålsinflamation som
nu påverkar min hörsel. Kan vissa dagar inte höra ljusa
frekvenser utan bara låga. Alltså jag hör bilmotorn jätte bra
men inte personen som sitter brevid och försöker prata med mig.

Har en väldigt dålig rygg som gör ont ofta. Detta beoror på att jag är böjd
åt helt fel håll. Men med övningar och en jäkla massa napprapat besök
så skall det tydligen gå att ordna.

Nä jag har aldrig varit sjuk på riktigt och jag har aldrig åkt ambulans men
jag är fan mer sjuk än alla andra. (tycker jag i alla fall)
Och om ni viste hur ofta jag faktiskt har ont så skall ingen komma och säga
att jag klagar mycket!

Jag ger en förklaring, för det behövs, om man skall gå vidare så måste 
man erkänna att det är över. Det är som så att jag och Fröken M har 
valt att splittra våran duo, vi är nu två på varsinn väg. 
Ett gemensamt beslut som båda vet är rätt just nu. 
Hur ont och jobbigt och hårt den än må
vara så är det just nu rätt. Vi kommer inte framåt tillsammans. 
Mitt tillstånd varierar från dag till dag, varje dag är en ny fundering, 
ett nytt humör. Att befinna sig i en form av bubbla där världen 
utanför är lite av ett mysterium somkänns alldeles för långt borta 
vissa stunder så är det inte så fullständigt lätt att bära på en egen vikt.
Är dock glad att världen inte stannar bara för att jag gör så. 

Som grädde på moset så körde jag naturligtvis vilse idag, 
trots en fin vägbeskrivningskrivet i blått på ett randigt papper. 
Jag valde att först ringa till min handledare efetersom 
det var det lättaste alternativet. När han inte riktigt kunde prata just då så
kom jag på att jag minsanns är född och uppvuxen här och så är 
även mina föräldrar. Så ett desperat telefonsamtal till min mor som gick ut på 
att jag förklarade en korsning hon troligen aldrig lagt märke till, 
med en kort förklaring från hennes sida att jag nog borde ta mig till Roma. 
Sagt och gjort efter massor med svordomar och annat irriterande 
cirkulerande i huvudet så kom det helt plötsligt en skylt med 
Stora bokstäver där det stod KLINTEHAMN. 
Roma är alltså ingen helt hopplös plats. 

Efter detta gick jag snällt och lämnade nyckeln till bilen till grannen 
och lunkade hem. Här sitter jag nu och fryser. 
Av någon anledning så vill inte värmen komma till just vår
femma. Så här får man dricka te och elda i spisen. 
Det klagar inte jag på, dock hjälper inte det när jag befinner 
mig i mitt orena rum. Så här får jag minsann använda 
mina fina raggisar och alla tjocktröjor jag har. 
Nej jag lever inte i en missär men jag tycker om att klaga.
och det bör nog tilläggas att jag inte kan sova när det är varmt i rummet. 
På så vis gillar jag kylan. 
Den ger mig god sömn under ett varmt täcke. 

Dagarna här susar förbi, jag är nu ensam praktikant i Klintehamn. 
E har fått åka hem lite tidigare på ledighet, så när hon kommer så åker jag. 
I morgon åker även K och eftersom M också har åkt så blir jag precis ensam 
scionompraktikant här på Hassela. 
Snart är jag också ledig, om ca en och en halv vecka.

Men nu dags för sängen. 






"Breathe me every time you close your eyes
Taste me every time you cry
This memory will fade away and die
Just for today, breathe me and say goodbye"