TantAsta

Jag är hemma i skell igen, utanför mitt fönster vajjar träder fram och tillbaka, jag
förstår det som att det blåser. Vad hände med min vår? I flera år har jag blivit
rånad på våren, jag önskar jag slapp den enormt långa vintern och det fruktansvärt
gömda våren. Men snart är det kanske slut med sådant..

För typ lite mer än en vecka sedan så begav jag mig tillsammans med min
vapendragare Smelly till Mallis. Flyget skulle lyfta klockan 03.50 på morgonen, det var
vi, pensionärer som minsann ville ha öppna restauranger så de kunde få sig sin öl, det skulle
inte vara corona eller heniken utan staropramen, allt annat var vatten.
Det var ungdomar som låg och sov och familjer med övertrötta barn.
När jag och Smelly hade hittat rätt gate, köpt en kortlek och letat efter en bankomat så
öppnade ett litet fik, karln på fiket var inte ett dugg trevlig någonstans. När det var min tur att
få betala kaffet som kostade skjortan och mackan som mest var torr så informerade karln mig
att det minsann var ett askmoln på himmlen, min spontana reaktion? "nästa person som nämner
askmolnet nitar jag". Jag höll på att smälla till honom, jag informerade honom om att jag inte trivs i ett
flyg och om han trodde att flyget skulle lyfta så jag skulle få dö så tyckte jag att man kunde
säga så i stället. Jag var arg. Detta resulterade dock i att jag somnade av ren utmattning på flyget,
och askmolnet var som bortblåst.

Väl framme har vi:
Solat, vi och alla pensionärer.
Badat, i Havet, det var kallt i den där poolen.
Ätit, väldigt många baguetter och getost.
Vandrat, längst med stranden och in i staden.
Detta är det vi har gjort mest.

Vi var naturligtvis och hyrde en bil också, jag och Smelly är en bra kombination, hon klarar inte
stadstrafik och jag klarar inte av höga höjder. Jag vet inte hur många som egentligen förstår bredden
av min höjdskräck, jag kan gå i bergen, jag kan stå på klippor men jag kan inte åka bil.
Jag fick hederlig panik när vi närmade oss cap de formentor, fick problem med att andas, och satt
och höll i mig i allt och ingenting.. Jag fick frispel och vart nästan rädd att jag skulle slå till Smelly.
Vi löste dock detta med att låta mig på tillbaka vägen sitta i baksätet, då vart jag lugn.
Där fanns det saker jag kunde hålla i mig i och så kunde jag ha huvudet mellan knäna om jag vart
för rädd.
Utsikten är dock att dö för, det är EXTREMT vackert och resan är värd paniken.
Dock skulle jag om jag fick göra om resan hoppas på att dessa förbannade cyklister inte var i vägen hela
tiden.
Sedan när vi trodde alla höga höjder var över så kom vägen till Soller, den går upp, upp, upp för
att sedan gå ner, ner, ner..
Och när vi åkte därifrån så svängde vi lite galet och tog den gamla vägen till Palma som går precs rakt
upp, för att sedan gå precis rakt ner. Under dessa turer satt jag i framsätet igen dock, då hade
jag gett upp att vara rädd..
Sen bytte vi chafför och jag körde genom byarna och motorvägarna för att åka in i alcudia och virra oss
rätt.

Sedan har vi varit inne i Palma och träffat lite gamla goingar, P, R och L. Lyckades bli medlurade
på bygg fest, Massor med öl och kött och gubbar..
Funderar ibland på varför jag överhuvudtaget åkte hem därifrån, livet känns lättare där, och mentaliteten
är härlig.


Nu orkar jag inte fixa mer min dator är dum mot mig förtillfället..