TantAsta

Jag hade tänkt att uppdatera hela mitt år. Men vet inte om jag orkar, kvällen är sen
och dagen har varit lång.

Livet på kollektivet är inte alltid så lätt som alla ibland tror när de hör vad jag pysslar med.
De hör att jag bor tillsammans med EN ungdom och TVÅ vuxna, att jag lallar omkring i
ett växthus på dagarna. Att jag kan gå på bio om jag vill, bowla, shoppa osv. När alla
verkar tro att jag bara springer omkring och gör små skutt hela tiden så låter jag dem
tro så. Det som ingen vet gör ingen ont. Men dagarna är ibland långa, inte för att jag har
ett fysiskt krävande jobb, men psykiskt. Jag har underbara människor omkring mig, dag
som natt. Men det hjälper inte när man försöker lugna en som gråter, försöker diskutera
med en som är arg, eller letar hopp för en som tappat sitt på vägen. Dagarna kan vara
långa och hårda, eller korta och fina. Idag har varit en kombination. Jag har tröstat och
diskuterat och jag har grillat och skrattat i mängder. Jag kommer gå och lägga mig lite
klokare än jag gjorde igår. Livet på kollektivet är speciellt, jag gillar det. Men bakom
kulisserna finns det sådant som ingen annan vet än vi som lever i smeten av kärnan.




Jag kommer också gå och lägga mig små förtjust med ett leende på läpparna.
Bör tilläggas.



Min farmor fyller på söndag hela 92 år. Den damen har levet ett liv hon knappt minns
längre. Hon är gammal och grå. Med ögon som saknar glitter och med ord som försvunnit.
Men hon är min farmor, med ett eller två ben, om hon tappar sitt
minne skall jag bära det lilla som finns kvar åt henne. Om hennes ögon saknar glitter
så skall jag ge henne något att le åt, och hennes liv tar slut ska jag minnas henne lika
glatt tills mitt gör detsamma.
Fast om sanningen skall fram så tror jag hon siktar in sig på 120 i smyg.