TantAsta

Han knäpper med fingrarna när han beskriver det där lilla extra, Men säger " det finns ju aldrig där."
Hon träffade mannen, drömmen, myten. Men han var mindre än han lovade och hans feghet gjorde att de föll båda två.
Mannen, drömmen förblev en myt.
Hon föll pladask för honom, han var vacker och han var full av liv, Men när hon trodde att de hade det som bäst, mådde han som sämst. Ett ord hade lättat innan det var försent.
Hon la sig i sängen och tänkte, vi är två nu, men jag är mer ensam nu än när jag var en. Om det funnits en lösning, hade hon nog inte sett den i sin desperation av att vara två, som alla andra.
Han knäpper med fingrarna när han beskrviver det där lilla extra, men säger "det finns ju aldrig där."

Hon skrattar till, menar att såhär hade hon inte planerat att det skulle bli, men hon är glad, hon är uppriktigt lycklig.
Hon viste inte vad hon gav sig in i den där kvällen för ett tag sedan, hon ångrar sig inte, för det blev ju bra, mycket bra till och med.
Hon var så rädd, så osäker på framtiden, hon vände blicken uppåt och fick insikt och blev lycklig.
Hon viste att jakten skulle vara svår men mödan värd, en fråga om att satsa eller falla. Hon ler när hon berättar det, det var så löjligt då att ens ha tvekat.
Hon skrattar till, men att såhär hade hon inte planerat att det skulle bli, men hon är glad, hon är uppriktigt lycklig.