TantAsta

Man skall sluta när man är på topp, men hur vet man att man är på topp?
Hur kan man veta att just det där elfte skämtet kommer vara det enda som alla minns av en.
Inte att man drog tio helt underbara skämt som fick en samling människor att vrida sig av skratt utan
det där sista skämtet som gick helt åt skogen.
Hur skall man veta efter en oändlig mängd med tur att just denna gången kommer jag att förlora
den här omgången av poker och förlora allt jag vunnit och lite till?
Ja hur vet man när man är på topp? Och när man har slutat på topp, när får man då börja om igen?

Om man sätter 5 främmande människor i samma rum, alla med ett naturligtsätt att vilja vara i centrum, vem
kommer då att hamna i just centrum. Kommer alla 5 personerna att slåss om uppmärksamheten, eller
kommer 3 stycken att hålla sig på kant och låta två slåss om platsen?
Hur blir det när man buntar i hop människor med samma sorts behov under samma tak?
Och hur blir det om personerna känner varandra, vem hamnar i centrum då? Vem ställer sig åt sidan och låter
de andra ta hand om platsen för uppmärksamehetens konung?
Kan det vara så att under sådana situationer känner människorna varandra tillräckligt väl för att kunna ställa sig
åt sidan och låta de andra vara där, eller blir det så atta alla vill vara i centrum och på så vis
mest bara pratar på och struntar i utkomsten av diskussionen?

Om man upplevt något tillräckligt många gånger kan man då börja se saker redan innan de inträffat?
Kan det vara så att om man tex snubblat femton gånger på en sten utanför ens dörr tillslut har börjat kolla ner
efter stenar på resterande väg. att blir skadad av en sak så pass mycket att man tillslut ser det som varit eller är
konstant i stället för att förstå och inse att nej men du det finns bara en sten jag hela tiden snubblar på och den finns
inte på de andra gatorna??
Förstår ni hur jag menar??

En dag, en månad, ett å, ett helt liv med funderingar.