ceep bleeding blood
Vem ar den anonyma som lankat till min blogg?? jag kanner mig hedrad men ksulle vilja ha ett namn. Eller borde jag veta vem det ar? Troligen, men dock ockuperas min tid till att uppleva saker har. Det har visat sig finnas mer an vad mina sma ogon trodde sig nagonsin komma till att se.
Vi har sagt hej da, for evigt, for tillfallet, ingen vet.
Vi har sagt hej da, till gladje och till smarta.
Vi har sagt hejda, till skratt och lycka.
Vi har sagt hejda, till grat och sorg.
Vi har sagt hejda, till livet som var sa enklet.
Vi har sagt hejda, forhoppningsvis pa aterseende.
Chicititos snurrar omkring i mitt minne, framor mina ogon och i allt jag gor.
Det var inte en upplevelse det var att lara sig att leva, att kunna se igen med oppna ogon vad som hander i varlden och antligen fa kanna hur det kan vara att finnas och existera i ett annat sammanhang.
Det blev nagot helt annat an vad jag hade vantat mig, jag trode det skulle bli hemskt och konstigt. Men det blev sa mycket lycka och gladje. att lara sig att gldjas at ett leende, nar nagon lyckas rita en kruva pa ett papper, nar nagon inte kissar i sangen, nar nagon hjalper en utan att man ber om det. Det visade sig ge mer an allt att fa en kram pa morgonen utan att man gjort annat an att visa sig i dorren. Det handlade om att skratta nar nagon skriker av fortjusning for att man lassas att inte se nagon dar den ligger under tecket i sangen.
Det gar inte att forklara med ord vad som har hant eller hur det hela har upplevts, bara att det var nog det absolut basta och det varsta som jag nagonsin gjort. Att saga hejda var sa mycket varre an vad jag trode. Nar en 4 arig pojke tittar pa en med stora morka sorgsna ogon och fragar varfor jag inte sklal atervanda da ar man inte sa mycket till manniska. Inte heller nar de ber for en och tackar for ens tid utan att nagon sagt det till dem att de skall gora sa. Man ar inte stor da, man ar inte stark da. Men de overlever, jag overlever, detta skall nog ga det med.
Tack syster yster, det varmde, det var uppfriskande. Dokc problem med att lyssna pa det, men jag forsoker..
Vi har sagt hej da, for evigt, for tillfallet, ingen vet.
Vi har sagt hej da, till gladje och till smarta.
Vi har sagt hejda, till skratt och lycka.
Vi har sagt hejda, till grat och sorg.
Vi har sagt hejda, till livet som var sa enklet.
Vi har sagt hejda, forhoppningsvis pa aterseende.
Chicititos snurrar omkring i mitt minne, framor mina ogon och i allt jag gor.
Det var inte en upplevelse det var att lara sig att leva, att kunna se igen med oppna ogon vad som hander i varlden och antligen fa kanna hur det kan vara att finnas och existera i ett annat sammanhang.
Det blev nagot helt annat an vad jag hade vantat mig, jag trode det skulle bli hemskt och konstigt. Men det blev sa mycket lycka och gladje. att lara sig att gldjas at ett leende, nar nagon lyckas rita en kruva pa ett papper, nar nagon inte kissar i sangen, nar nagon hjalper en utan att man ber om det. Det visade sig ge mer an allt att fa en kram pa morgonen utan att man gjort annat an att visa sig i dorren. Det handlade om att skratta nar nagon skriker av fortjusning for att man lassas att inte se nagon dar den ligger under tecket i sangen.
Det gar inte att forklara med ord vad som har hant eller hur det hela har upplevts, bara att det var nog det absolut basta och det varsta som jag nagonsin gjort. Att saga hejda var sa mycket varre an vad jag trode. Nar en 4 arig pojke tittar pa en med stora morka sorgsna ogon och fragar varfor jag inte sklal atervanda da ar man inte sa mycket till manniska. Inte heller nar de ber for en och tackar for ens tid utan att nagon sagt det till dem att de skall gora sa. Man ar inte stor da, man ar inte stark da. Men de overlever, jag overlever, detta skall nog ga det med.
Kommentarer
Trackback
