TantAsta

När vi var yngre möttes vi under helt vanliga omständigheter, vi möttes
i ett skede i livet då det någonstans ska bestämmas och skapas en framtid.
Det var som bestämt som från ovan, det var så det skulle vara, en tid som
passerat allt annat än obemärkt förbi och en ny som skulle ta fart alldeles för
fort. Där var vi mitt i allt, du mitt i ditt och jag mitt i mitt. Tillsammans vart vi
mitt i vårt, och skapade en verklighet tillsammans.

Det var så många vändor fram och tillbaka, känslor som svallade, tårar,
skratt och liv. Vinter, vår, sommar och höst i år. Ciggaretter, alkohol, film,
kärlek, motstånd, hat och allt det där som livet kan ha att erbjuda människor
som varken är barn eller vuxna. Vi planerade, vi hade allt klart för oss hur
saker och ting skulle te sig. Och det fanns ingenting som kunde komma emellan
oss. Vi var ett, fast i tre.

Vi vart äldre, saker förändrades, vi eller det som fanns omkring oss, det är
ännu oklart. Men våra krav, våra val, våra tankar och våra känslor ändrades.
Ingenting vart riktigt som vi hade tänkt oss, verkligheten och drömmarna kunde
inte samsas. Så drömmarna fick offras så att verkligheten kunde komma fram.
Och någonstans där tappade vi det som vi hade haft, en kraft som bröts, som att
trycka på en off knapp.

Idag vandrar vi i våra egna verkligheter som sällan krockar mera. Det tar tid att
försonas med iden och tanken, det tar tid att återhämta sig. Efter många törnar så
börjar sakta hoppet att försvinna, men det är väl inte över förren den feta damen
dansar på bordet.

"Stopped into a church
I passed along the way
Well, I got down on my knees
And I pretend to pray
You know the preacher likes the cold"

(på en buss i Visby, två som sjöng för land och kungarike, vart försvann allt?)