till eftertanke
En dag som alla andra, övning i skolan om självinsikt om
svagheter och styrkor. Alltid lika insiktsfullt, jag är väl
medveten om mina svagheter (en del i alla fall) och vet
vad som borde göras åt dem(en del). Som tillexempel att det tar mig
cirka en timma att komma i gång på morgonen. Jag har heller
ingen tävlingsinstinkt, vilket i sin tur resulterar till att det går
att köra över mig eller helt enkelt få sin vilja igenom.
Men åena sidan har jag många styrkor som lyser igenom också.
Som att jag är lyhörd, glad/positiv, bra på att lyfta människor, för att
bara ta några. Att leva ett liv utan både positiva och negativa sidor
vore nog ses som en omöjlighet.
Detsamma är det med laster, som tillexempel att jag dricker kaffe och
ses som beroende av detta. Jag hade en diskussion om laster med
en person denna höst, då jag ställde frågan om vad han hade för last.
Efter mycket tänkande kom han på att han såg det som en last att han
fastnade lite för ofta framför internet i meningslösa sidor.
Men kanske är det bara jag som ser det som något naturligt
att människor har någon form av last.
Lägger in en text här, som egentligen inte kräver någon form av extra pladder
från min sida, men jag ville och då blev det så.
Men läs och njut av dessa kloka ord. Helt fantastiska ord.
En morot, något att fundera över.
Till eftertanke
Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.
for the last time
blogg? Detta gillas inte..
Läs mer om hur jag gick ner 50 kilo utan att träna. Ja men tjenna,
det innebär ju bara att personen antingen käkade en massa piller
och ingen mat. Svält kallas också anorexia, eller så råkade personen
ändra hela sin kost och vart smal. Nä inte sjutton vet jag, men detta
gillas inte för fem öre.
Ät mat människor!
Borde kanske skapa en sida där man lär sig hur man går upp i vikt.
Ni vet de där människorna som inte vill vara pinnsmala eller jätte tjocka.
De som vill ha lite mer fett på kroppen bara. Finns det sidor för dem också?
Görs det reklam till dem?
Kanske är det bara jag som inte begriper något. Det kanske är jätte bra
med all reklam för att alla ska kunna gå ner i vikt.
För skam för den som mår bra i sin kropp.
Jag är om inget annat ganska irriterad denna kväll, inte på någon speciell.
Men på att jag måste delta i ett seminarium klockan alldeles för tidigt för
att min hjärna ska fungera, och med uppgifter jag inte orkar ens gå in på.
Jag vaknade kvart i tolv i dag fast jag tänkte gå upp tidigare.
Hur gick detta till? Hur sjutton tänkte jag där?
Irritationen är total på små saker som jag egentligen bara borde svälja och
strunta i.
Finns mycket i mina tankar i kväll, kanske kommit underfund med att jag måste
tänka på en del saker för att förstå dem. Förstå mitt beteende.
Soulsearching?
Jag vet inte vad det ska kallas, men en del måste funderas över.
"How can I give anymore when I love you a little less than before"
Lock and load
Det är underligt hur fort hjärnan förtränger hur jobbiga situationer.
Jag tycker ju egentligen inte om att gå i skolan, det är sanningen, den är
bitter och hård men sann. Min sanning och jag äger min berättelse.
(man lär sig ju saker i alla fall) Jag tycker om att lära mig, mitt psyke vill
lära sig, men jag vill inte sitta i en skolbänk i vilket fall som, eller ja kanske,
men inte läsa en massa böcker jag inte känner för. Och inte heller vill
jag hålla på med att bygga upp verksamheter med hjälp av en massa teorier.
Jag vill nog bara lära mig, jag vill kunna allt om diagnoser (människor får säga
vad de vill, men använd dem rätt och de är bra) jag vill veta allt om missbruk,
pedagogiska vägar och allt. Men inte läsa böcker jag inte förstår.
Bor i vilket fall som tillsammans med små stjärnor på himmlen av mörker.
HannepannePaj och Nelli the smellie kitten. Jag stormtrivs i lägenheten och med
mina lekkamrater. köket är samlingspunkten och det är ett fint kök, med lite påhitt
från Hanne så har allt fallit på plats där ute. Fast skåpluckorna är babyblå. Kanske
en av de mest avskydda färgerna i min värld. Blå i all ära, men en matt babyblå är
inte en favorit. Mitt rum är då grönt, en fin romantisk grön skulle jag nog säga
att den var. Tillsammans med lite tyg som jag häng på väggen så är det relativt mysigt.
Bättre kommer det att bli när jag är klar med stället.
Jag vet inte men livet är speciellt, och jag mår bra mitt i det. Har haft mina perioder
och nu är en som är kanon bra.. jag mår bra helt enkelt och den känslan ska
jag hålla mig kvar vid ett bra tag till.
Förresten har jag hamnat i en hobby, jag ska helt ta upp detta med CS och nej jag kan inte
stava till det fullständiga namnet så ni får nöja er med en förkortning.
I vilket fall som kul.
Nu dags att avvika.
heart of gold
och dagen har varit lång.
Livet på kollektivet är inte alltid så lätt som alla ibland tror när de hör vad jag pysslar med.
De hör att jag bor tillsammans med EN ungdom och TVÅ vuxna, att jag lallar omkring i
ett växthus på dagarna. Att jag kan gå på bio om jag vill, bowla, shoppa osv. När alla
verkar tro att jag bara springer omkring och gör små skutt hela tiden så låter jag dem
tro så. Det som ingen vet gör ingen ont. Men dagarna är ibland långa, inte för att jag har
ett fysiskt krävande jobb, men psykiskt. Jag har underbara människor omkring mig, dag
som natt. Men det hjälper inte när man försöker lugna en som gråter, försöker diskutera
med en som är arg, eller letar hopp för en som tappat sitt på vägen. Dagarna kan vara
långa och hårda, eller korta och fina. Idag har varit en kombination. Jag har tröstat och
diskuterat och jag har grillat och skrattat i mängder. Jag kommer gå och lägga mig lite
klokare än jag gjorde igår. Livet på kollektivet är speciellt, jag gillar det. Men bakom
kulisserna finns det sådant som ingen annan vet än vi som lever i smeten av kärnan.
Jag kommer också gå och lägga mig små förtjust med ett leende på läpparna.
Bör tilläggas.
Min farmor fyller på söndag hela 92 år. Den damen har levet ett liv hon knappt minns
längre. Hon är gammal och grå. Med ögon som saknar glitter och med ord som försvunnit.
Men hon är min farmor, med ett eller två ben, om hon tappar sitt
minne skall jag bära det lilla som finns kvar åt henne. Om hennes ögon saknar glitter
så skall jag ge henne något att le åt, och hennes liv tar slut ska jag minnas henne lika
glatt tills mitt gör detsamma.
Fast om sanningen skall fram så tror jag hon siktar in sig på 120 i smyg.
