TantAsta

Jag sitter och förbereder mig för min väg tillbaka i minnenas värld jag har tänkt
att fixa här i blggen, tänkte gå tillbaka 3 ½ år tillbaka i tiden då allt började, då
jag tog steget och började studera. Men ikväll är inte rätt kväll trots att det är en
fantastisk kväll. Men jag tänkte lägga upp några bilder från vår Mallis resa istället.

Första kvällen i Alcudia, en liten fördrink med snacks.
Största turisten i stan!
Finn ett fel..
Vi är inte alltid vackra, men vi är alltid modiga, en bild över stupet.
Nelli and the roads
Sniglar som försökte rymma.
Jag och en vinkandes snubbe.
Självklart fanns lite romantik också.
Jag och R:s Bygg gubbar

En liten bit av vår resa. Jag funderar på att skriva en bok som ska heta Smelly och apelsinerna.
Jag förundras över hur någon kan vara så besatt av apelsiner, så pass att det nästan vart en stöld.
Jag är innerligt glad över att damen bestämde sig för att handla alla sina apelsiner.
Nu är det minsann dags för att sova tror jag. I morgon väntar solen och en picknick, med damen i röd
klänning sittandes på stranden. Fast det är klart, om älven svämmar över får vi nog nöja oss
med en bänk någonstans, picknick vid älven blir inte riktigt rätt om de ska vara översvämning.
Minsann minsann.. En god natts sömn så ska nog saker falla på plats eller flyta tillbaka.

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."

Den må vara märklig, men den tilltalar.

"Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns"

Jag är hemma i skell igen, utanför mitt fönster vajjar träder fram och tillbaka, jag
förstår det som att det blåser. Vad hände med min vår? I flera år har jag blivit
rånad på våren, jag önskar jag slapp den enormt långa vintern och det fruktansvärt
gömda våren. Men snart är det kanske slut med sådant..

För typ lite mer än en vecka sedan så begav jag mig tillsammans med min
vapendragare Smelly till Mallis. Flyget skulle lyfta klockan 03.50 på morgonen, det var
vi, pensionärer som minsann ville ha öppna restauranger så de kunde få sig sin öl, det skulle
inte vara corona eller heniken utan staropramen, allt annat var vatten.
Det var ungdomar som låg och sov och familjer med övertrötta barn.
När jag och Smelly hade hittat rätt gate, köpt en kortlek och letat efter en bankomat så
öppnade ett litet fik, karln på fiket var inte ett dugg trevlig någonstans. När det var min tur att
få betala kaffet som kostade skjortan och mackan som mest var torr så informerade karln mig
att det minsann var ett askmoln på himmlen, min spontana reaktion? "nästa person som nämner
askmolnet nitar jag". Jag höll på att smälla till honom, jag informerade honom om att jag inte trivs i ett
flyg och om han trodde att flyget skulle lyfta så jag skulle få dö så tyckte jag att man kunde
säga så i stället. Jag var arg. Detta resulterade dock i att jag somnade av ren utmattning på flyget,
och askmolnet var som bortblåst.

Väl framme har vi:
Solat, vi och alla pensionärer.
Badat, i Havet, det var kallt i den där poolen.
Ätit, väldigt många baguetter och getost.
Vandrat, längst med stranden och in i staden.
Detta är det vi har gjort mest.

Vi var naturligtvis och hyrde en bil också, jag och Smelly är en bra kombination, hon klarar inte
stadstrafik och jag klarar inte av höga höjder. Jag vet inte hur många som egentligen förstår bredden
av min höjdskräck, jag kan gå i bergen, jag kan stå på klippor men jag kan inte åka bil.
Jag fick hederlig panik när vi närmade oss cap de formentor, fick problem med att andas, och satt
och höll i mig i allt och ingenting.. Jag fick frispel och vart nästan rädd att jag skulle slå till Smelly.
Vi löste dock detta med att låta mig på tillbaka vägen sitta i baksätet, då vart jag lugn.
Där fanns det saker jag kunde hålla i mig i och så kunde jag ha huvudet mellan knäna om jag vart
för rädd.
Utsikten är dock att dö för, det är EXTREMT vackert och resan är värd paniken.
Dock skulle jag om jag fick göra om resan hoppas på att dessa förbannade cyklister inte var i vägen hela
tiden.
Sedan när vi trodde alla höga höjder var över så kom vägen till Soller, den går upp, upp, upp för
att sedan gå ner, ner, ner..
Och när vi åkte därifrån så svängde vi lite galet och tog den gamla vägen till Palma som går precs rakt
upp, för att sedan gå precis rakt ner. Under dessa turer satt jag i framsätet igen dock, då hade
jag gett upp att vara rädd..
Sen bytte vi chafför och jag körde genom byarna och motorvägarna för att åka in i alcudia och virra oss
rätt.

Sedan har vi varit inne i Palma och träffat lite gamla goingar, P, R och L. Lyckades bli medlurade
på bygg fest, Massor med öl och kött och gubbar..
Funderar ibland på varför jag överhuvudtaget åkte hem därifrån, livet känns lättare där, och mentaliteten
är härlig.


Nu orkar jag inte fixa mer min dator är dum mot mig förtillfället..