Fall so hard.
Är det så att man ska leva i nuet och njuta av det liv man har? I sådana fall undrar jag varför iallsindar det kommer sig att ungdomar och människor överlag känner en sådan enorm stress inför framtiden.
Vi ska ha utbildning, bra familjeförhållande, god ekonomi, vi ska resa, vi ska ha ett bra jobb och framförallt ska vi vara snygga under tiden. Jag blir förvirrad över alla dubbel budskap som samhället skickar ut och som människor omkring mig skickar ut.
Hela tiden jagar vi den där känslan av själslig tillfredställelse. Där vi känner att vi har gjort så gott vi kan och ga gå och lägga oss med ett leende på läpparna. Vi ska umgås med människor, så att ingen känner sig utanför eller bortglömd. Vi ska kunna få "ensam" tid och vi ska samtidigt se till att sprida glädje och harmoni omkring oss. När vi blir arga så reagerar människor enormt på det, när vi är ledsna har vi svårt att finna vart vi ska leta efter tröst, alla har ju nog med sitt. När vi är glada vill vi dela detta så att alla andra kan känna glädjen också.
Det handlar också om att vi måste finna oss själva, vi ska veta vad vi vill och hur vi fungerar. Vad som gör oss glada och vad som gör oss ledsna och arga, och när vi vet det så måste vi veta hur vi ska kunna förändra den biten. Alla våra negativa sidor måste vi förtränga och ta bort för det är inte accepterat.
Är så konstig att alla är deprimerade, söker själslig tröst och medicinerar på egen hand?
My head, my heart, my mind, my wing.
Varör kommer inte orden?
I hope you feel the way I do.
Finns inte samma hos dig som hos mig?
I hope you give yourself up to.
Jag ger inte upp, det finns för mycket att förlora då.
Vi ska ha utbildning, bra familjeförhållande, god ekonomi, vi ska resa, vi ska ha ett bra jobb och framförallt ska vi vara snygga under tiden. Jag blir förvirrad över alla dubbel budskap som samhället skickar ut och som människor omkring mig skickar ut.
Hela tiden jagar vi den där känslan av själslig tillfredställelse. Där vi känner att vi har gjort så gott vi kan och ga gå och lägga oss med ett leende på läpparna. Vi ska umgås med människor, så att ingen känner sig utanför eller bortglömd. Vi ska kunna få "ensam" tid och vi ska samtidigt se till att sprida glädje och harmoni omkring oss. När vi blir arga så reagerar människor enormt på det, när vi är ledsna har vi svårt att finna vart vi ska leta efter tröst, alla har ju nog med sitt. När vi är glada vill vi dela detta så att alla andra kan känna glädjen också.
Det handlar också om att vi måste finna oss själva, vi ska veta vad vi vill och hur vi fungerar. Vad som gör oss glada och vad som gör oss ledsna och arga, och när vi vet det så måste vi veta hur vi ska kunna förändra den biten. Alla våra negativa sidor måste vi förtränga och ta bort för det är inte accepterat.
Är så konstig att alla är deprimerade, söker själslig tröst och medicinerar på egen hand?
Med andra ord, vad förväntas egentligen av oss?
Har vi så pass många krav att vi inte kan se slutet av denna väg?
Har vi så pass många krav att vi inte kan se slutet av denna väg?
Varör kommer inte orden?
Finns inte samma hos dig som hos mig?
I hope you give yourself up to.
Jag ger inte upp, det finns för mycket att förlora då.
....
Varför är det de vi älskar mest som får ta mest av den ångest vi inte själva kan rå på?
show some respect!
Lägenheten ser ut som om man kommit på kollo, alla kastade alla sina saker i en enda hög och skrek; Nu gör vi något roligt!! Och sen på kvällen så orkade man inte ta hand om allt utan krachade i soffan. Tre knattar sitter i min soffa och diskutera och själv sitter jag återigen och sliter med den där förbannade skit uppsatsen. Den är dock klar nu.
Det är egentligen inte de att jag finner det så enormt jobbigt att jobba med den, men längtan kommer tillbaka, den enorma längtan vandrar sakta men säkert in. Jag sitter och tittar på bilden på Blas (som är på framsidan av uppsatsen) och läser intervjuerna från Nancy och Analia och jag känner en sådan tomhet,
Det är egentligen inte de att jag finner det så enormt jobbigt att jobba med den, men längtan kommer tillbaka, den enorma längtan vandrar sakta men säkert in. Jag sitter och tittar på bilden på Blas (som är på framsidan av uppsatsen) och läser intervjuerna från Nancy och Analia och jag känner en sådan tomhet,
Vi har så många möjligheter här, vi kan få bli nästan vad vi vill, vi kan välja och varaka och vi har ett system vi kan falla tillbaka på. Men vi ser det inte, vi suckar högt och beklagar oss när affärerna inte har exakt det märke på pasta som vi vill ha. Frisörerna kostar för mycket och vi avskyr när bussarna inte kommer på utsatt tid. Vi har i-landsproblem. Men det är våra problem och de är minst lika jobbiga när vi är i de situationer som vad som helst annat.
Men samtidigt när man tänker på det, så finns de barn som svälter för de har ingen mat, de som dricker skitigt vatten, de har inget annat alternativ. De finns barn som sniffar lim för att döva sin hunger. Och här hemma sitter jag och beklagar mig över att min dator har krachat och att jag nu är helt handikappad! Varför?
Men det är min rätt att klaga, men det känns inte rätt.
Nancy pratade om kärlek och respekt att det går hand i hand. Jag vet att respekt är ett speciellt ord som inte är så lätt att förstå. Men det hon menade var mer eller mindre att om barnen eller volontärerna ser henne som överhuvudet i huset så har hon ingenting, då kan alla köra över henne. Hon måste ha den.
Jag har lärt äldre att visa respekt mot mig i mitt yrke, så som jag ska visa respekt för dem.
Och jag tänker på de lärare vi har som ska lära oss saker för det vi ska ha med oss in i yrkeslivet, och det finns en hel del människor i klassen som inte visar dem ett uns av respekt engång. Varför?
För att det är vår förbannade rätt att slippa visa respekt mot människor vi inte anser är så speciellt viktiga.
Jag längtar tillbaka till det primitiva livet, där man lär sig uppskatta betydelsen i en dusch, att en kram kan lösa mycket och hur man lär sig varje dag bara genom att leva.
