Läste just att det var 10 år sedan min morfar dog.
Jag minns det som om det vore i går när vi fick det beskedet.
Det var varmt ute, vi satt i soffan, jag, mina systrar och min pappa. Min morbrors dåvarande sambo ringde och jag svarade, hon bad att få prata med min mor. Hon var på jobbet då, så pappa fick ta det. Han la på och tittade på oss och sa, de tror morfar kan vara död, han är på akuten.
Pappa satte sig i bilen för att åka och hämta mamma, det hela handlade om minuter. Mamma kom hem, hon var glad, jag stod på trappan till farstun och tittade på henne. Hon log mot mig och jag var ledsen, berättade vad som hade hänt och hon började gråta. Min far kom hem och de åkte i väg till Visby Lassaret.
Min moster ringde sen, hon var på utbildning någonstans i Sverige, hon lät så glad så jag frågade om hon viste vad som hade hänt. Det hade hon inte, så jag fick berätta för henne. Hon bröt i hop och kunde inte ens lägga på telefonen.
Tillsammans fick jag ta mina syskon hem till min farmor och berätta även för henne, även om jag tror att min far hade ringt henne. Jag grät på toan hos henne, sen torkade jag mina tårar och sa god natt till min systrar.
Den kvällen dog min morfar. Han hade fått en hjärtattack och grannen under hade förstått att något var fel när det sa duns i taket.
Det var en läskig tid, min kusin var i USA, min andra kusin förstod aldrig så jag fick förklara för henne varför min morfar låg i en kista med en näsduk över ansiktet.
Livet blir aldrig sig likt när någon går bort och bara försvinner från en, det är inte ofta jag tänker på det, men när jag gör det minns jag min morfar med glädje.
Morfar var en man som fick oss barn att le så fort vi såg honom, hans små spratt och påhitt var hysteriskt roliga. Mina minnen från honom är när jag är så liten, men jag minns honom så väl ändå. Han var en sådan som alltid hade något roligt på hjärtat, när min kusin konfimerades så satt han och skrattade högt med sin bror (de såg ut som tvillingar, fast morfar var mer rund och blind och Gösta smal med stora glasögon) de hade kommit på något minne och vart tystade av alla andra. Det är svårt att förklara för det låter så mesigt och klychigt, men alla älskade honom. Kyrkan var överfull och de från hemtjänsten kom nästan alla, de som aldrig går på begravningar. De tog tid för många att återhämta sig och än idag så tåras många ögon när det pratas om honom.
Jag önskar än idag att jag hade fått ha honom på min 20 års dag, som han och jag bestämde att det skulle bli.
Hans favorit låt.
Lyckliga gatan
Minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag
hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad
fort växer fram.
Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat,
Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?
Ja, allt är borta, det är bara så
ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyll, som ju alla vill glömma
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gatan, det är tiden som
här dragit fram,
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam.
Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?
