Time to sleep!


I mycket fundering med mig själv så väljer att jag att

uppdatera de små detaljerna jag har funderat över under
dagens/kvällens/nattens resa.


1. Det där med griniga busschafförer bör nästintill vara förbjudet.
Jag anser att jag under min resa nu har uppfattat att det åtminstone
går en trevig chafför på ungefär tio otrevliga. Hur svårt skall
det vara att ge i från sig ett litet leende någon gång lite då och då.
Eller är det helt enkelt bara mig det är fel på, då jag faktiskt fick
mig en utskällning eller kanske mer en tillsägelse att inte skrika
så mycket utan att saker och ting tog tid så må det kanske vara jag
som ställer till det för dem. Då jag i all välvilja frågade om busschaffören
kunde öppna bakdörren så min vän kunde komma på med barnvagnen.
allt detta i lugn och trevlig ton.

2. Sura tanter. Är det verkligen helt okej att säga vad man vill
endast för att åldern stigit till över 60? Jag skulle nästan kunna
tro så. Det där med att följa regler och tala i vänlig ton
verkar helt ha fallit bort för en del av de damer som gärna
påpekar alla andras fel när de vackert kör över en med rullatorn.
För om den lilla tjejen som satt på tantens plats bara hade begripit att
hon satt på tantens plats hade allt varit lugnt. När då någon annan,
inte jag bör tilläggas då jag misstyckte hemskt om hennes beteende
(jag är nu inne på en dam mer specifikt alltså) frösöker att rätta till
problmet så sa hon vänligt att det inte vara några bekymmer.
Varför då ens klaga? En återkommande fråga jag har.
Detta gäller även gubbar.

3. Det där med att anstränga sig för någon annan utan egen vinning.
Alltså, är det möjligt att utföra en god gärning utan att vinna på den själv?
Jag skulle minsann kunna ha rest mig för damen men jag hade inte
vunnit något på det, hade inte ens blivit lite glad. Så jag avstod,
inte endast därför men ändå. Om man hjälper någon över gatan
är det då inte för att ens eget samvete inte skulle klara av att gå hem
utan bryta ihop om man inte hjälpt personen? Eller är jag kanske ute och
cyklar med min teori.

4. Om andra människors lycka. Det är inte svårt att gädjas åt en
människa som helt öppet och ärligt säger, att jag skulle inte byta
bort en sekund av mitt liv. En genuint lycklig människa, trots
svårigheter. Att fälla en tår av glädje för en annan människa. Som
kanske till och med är helt främmande för en.
Men ändå kan man misstro en människa som säger detsamma, känd som
okänd. Finns lyckan i rösten (jag utgår nu helt från ett radio program
som jag hörde i natt och jämför med ett samtal/berättelse från en
som jag träffat på riktigt) eller finns den i ögonen?
Hur kan man lita på att någon talar sanning och någon annan misstror
man, trots att de säger exakt samma sak. "jag skulle inte byta
ut en enda sak ur mitt liv om jag fick leva om det".

Funderingar för en kväll.
Några som faktiskt varit där hela tiden och några spontana.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0