TantAsta

 Vi sa som det var när vi var där, vi lever i en drömvärld. En värld utan krav, utan måsten, utan grubblerier. Livet kom i kapp oss när vi kom hem, när vi landade och förstod att det aldrig någonsin kommer att bli på samma vis igen. Det vi hade, det kommer förevigt vara ett minne, ett minne om det enkla och fria livet.
Det finns de dagar jag går som i dimma och bara längtar tillbaka, längtar och längtar tills det inte finns något nu, utan bara en dåtid. Det finns de dagar då jag känner lycka över att aldrig behöva leva sådär igen, då det bara finns ett nu och ingen dåtid.
Livet gick vidare för oss alla, i ett brutalt tempo. Hann vi någonsin med att ens tänka över det fanns, uppskatta det till fullo?
Jag kom rakt in i andra verklighet och försvann lika fort som jag kom, med mig tog jag alla minnen och alla leenden, kvar fanns de som levde i min dröm.
Det tog en vecka för mig att komma på fötter igen efter att ha lämnat allt där nere, en vecka att inse att min verklighet var långt ifrån det jag hade fått turen att uppleva. Troligen var det då jag lärde känna mig själv, jag fick lära mig hur jag fungerar  och fick ett brutalt uppvaknande på gott och ont. Jag behövde den tiden.