TantAsta

Sådant är livet här på kollektivet.

Information för sådana som inte har en aning om vad jag sysslar med.
Jag har praktik, praktik på Hassela Gotland (ab) som medlevare.
En medlevare bor tillsammans med en eller två andra vuxna och en eller flera
ungdomar som på ett eller annat sätt hamnat lite off road i livet.
Det finns Vänge, akut hemmet. Dit kommer man först, där finns rutiner,
regler och ett gruppleverne. Man gör allt i grupp och det är lika för alla.
Där är man tills man skall förflytta sig till antingen Torsgård som är ett
äventyrcentrum där utomhus aktiviteter och träning är huvudnyckeln.
Eller till Klintehamn där själva "kollektivet" finns. Där finns det också massor
med aktiviteter.
Allting på Hassela sköts gemensamt, man har olika uppgifter vuxna som
ungdomar. Om man tillexempel har svårt att gå i skolan så kan man få en
lärlingutbildning i bullboden (bageri) snicker, måleri, lokalvårdare och så vidare.
Jag är i Köket med kockarna, där jag diskar, skalar, skämtar och så vidare.
Alla ungdomar har individuella planera som skall genomföras.
Ungdomarna får säga varje söndag vad de anser borde förändras och de
vuxna har två möten varje vecka om uppdateringar och om förändringar.
Så mitt i detta bor jag.

Jag har nog under denna vecka som gått haft alla sinnestillstånd som man kan ha
förutom argsinthet som har ockuperats av förvirring i stället.
Jag har varit lugn, trygg, glad, ledsen, besviken, men framförallt så har jag varit
förvirrad.
Det där med att vara förvirrad är en spännande sak, antingen kan man känna att
man är glatt förvirrad eller förvirrad på ett märkligt sätt.
jag har varit båda under denna tid.
jag har flyttat tre gånger och fler kommer det bli, och jag har förstått att det där
med att vara flexibel är något som jag måste lära mig.
Jag valde själv att vara i Klintehamn just därför att jag behöver det för att lära
mig något helt nytt och ta tag i saker på egenhand.
Jag behöver vara flexibel!
Det är svårt för mig, men jag tar allting positivt som min mor sa att jag skulle.
jag vill dock vara tydlig med att jag inte vantrivs, jag trivs bra.
Livet är bara nytt och anorlunda men alla ä väldigt förstående för att det är så när
man säger att man inte fattar något så nickar alla bara och säger snällt att så
är det det är helt normalt för de som är nya.
Jag vet dock inte när själva förvirringen skall släppa.. det övergår mitt förstånd.
Men jag håller tummarna på att i morgon är en annan dag och då får vi se vad som
händer.

Btw Idag fick jag se lite av ett hund sök, jätte häftigt vad hundarna kan!

Sommaren är i alla fall slut på ön, det är höst nu.
Jag har min fleece som är min bästis och ett högt tempo med en massa te så
nog kan jag alltid hålla mig varm i alla fall.

Till sist en fundering.
varför skall man hålla kontakten med människor som aldrig svarar?
Jag blir så leds på människor som blir irriterade om en annan inte hör av sig
eller besvikna om man inte hör av sig, men när man gör det så är det ingen som
svarar.
Hur kan detta komma sig, är vissa saker bara för en del eller gäller inte samma för
alla?
Jag tänker i vilket fall som ge upp nu, det är ingen ide att försöka. Jag kan tycka att
man visar vad man står någonstans när man inte ger något svar.
Så nu har jag gett upp (och jag ger sällan upp)!

Sedan trots att till sist redan varit så vill jag bara skänka en tanke
åt en vän som försvann men som är funnen.
Saknaden har varit stor men nu är han tillbaka. Vi umgicks nästan varje
dag i 6 månader och det var tomt länge efter honom.
Men nu som om ingenting har hänt är han tillbaka.
Vi bråkade inte, vi var inte oense eller det minsta lilla irriterade på
varandra, anledningarna till varför vi inte fortsatte umgås var helt andra.
Mitt minne minns allt som hände de där månaderna.
Vem jag var innan jag träffade honom och vem jag var efter. Han förändrade
mitt liv så mycket sådant han inte har en aning om.
Han för mig tillbaka till en tid som jag inte vill glömma, han för mig
tillbaka till en värld som inte finns längre.
Han är speciell helt enkelt, en sådan som aldrig riktigt försvinner.