TantAsta

I början (fast det var länge sedan nu) så var allt nytt, spännande och annorlunda. (fast det var nog längre sedan än vad jag egentligen vill minnas) Yngre, ärligare, naivare och vackrare. Vi var så mycket vi ville så mycket (fast när jag tänker på det så känns det hela som stenåldern) vi var friare än vad vi blev sedan. Men allt det som var nytt blev gammalt (det känns ändå som idag, som alldeles nyss) och slitet. Det gick inte längre att hålla i och ha kvar över ytan, det sjönk. (det är som att gå på museeum, våra minnen på väggarna) Vi försökte, jag försökte och du kämpade dig blå. Men det gick inte, det finns ingen man kan skylla på, det var omständigheter och det var fel. (det känns ännu, minnet är gammal men ändå nytt men det känns som i går). Du saknas.