some unholy war.
Dagarna går och en teori om varför jag blogagr har uppstått. Det påstås att jag pratar mycket (ett rykte som jag inte alls tror på) och inte kan vara tyst ens i min ensamhet. Utan jag måste konstant få ur mig ord, därför skriver jag också hela tiden. Eller går och pratar med mig själv.
Detta kan stämma, varför inte? Jag tror inte att det ligger iatt jag vill dela mina enormt intiligenta tankar och mina underbara stavfel i alla fall.
nej då..
Idag var vi vid vårdcentralen och lämande våra uppgifter om vad vi tagit för vaccinationer. Jag hade ingen aning om vad jag tagit så det blev ett ganska tomt papper, men sjuksystern i luckan lugnade mig och sa att jag nog var lika vaccinerad som alla andra, så pappret fylldes med en enda mening. Jag har tagit grund vaccinationerna som barn. Tyckte jag var en fin mening för att uttrycka vad jag vet..
Det blev ett stopp vid Giraffen efteråt som satt i morgonrock och såg allmänt förvirrad ut. Men det botade vi med stjärnglans och en rejäl kopp kaffe. Kaffe gör verkligen susen för människor. Socialt handikappade är de som låter denna undrbara dryck vara.
Efter detta började jag tjata om min förbannade semla som inte verkade komma av sig själv nerdimpande på mig. Men jag fick sällskap av pyret och birdie till stigs cafe och en semla åt jag. Dock var det en liten besvikelse att den inte var hembakad utan massproducerat från något skumt företag, eller liknande.
Sedan gick jag för att återigen se de två dansa. Jag har alltså inget eget liv utan ser på när andra lever det.
Ja just detta var då min dag. Måste ju tillägga att jag äntligen lyckades studra lite. Det är inte roligt men som sagt vad gör man inte? (tror jag gillar den meningen väldigt mycket)
Det värker fortfarande, det känns tungt och obehagligt med jämna mellanrum. Det smärtar att det blev som det blev och förmågan att inte kunna förändra en hopplös situation.
Varför berörs man så mycket av vad andra tycker och tänker? Kommentarer som man själv så lätt spottar ur sig kan lätt bli klumpar i andra. Att leva så tätt inpå människor och kanske inte ens känna dem är påfrestande. Får man säga att man blir less? kan man få människor att förstå ens egen iritation och hjälpa en ur den?
Det är egentligen inte människorna, det är situationer man skapar som blir påfrestande och löjliga.
Aldrg något illa menat, bara någon sorts sanning.
Som pyret skulle ha sagt "vad vill du ha, kärlek och respekt?" Kankse inte exat de orden men ändå. Jag gillar de där. Hur svårt skall de egentligen vara? Ingen bättre än den andra. Likadana.
