TantAsta

sapbubblor imina ogon, men jag ser klarare an tidigare.

Du ar mitt fragetecken till lycka.
Min fasta punkt, min ork, min kraft.
Elden i morkret och kylan i varmen.
Du dansar, ler, sjunger, skrattar nar jag inte orkar sjalv.
Du haller mig uppe och ger mig luft nar min tagit slut.
Men det finns ett fel pa dig och ett pa mig, ett plus ett blir aldrig tva for oss.
Du ar mitt fragetecken till lycka.

Sapbubblor i mina ogon, men jag kanner ingen smarta.

Jag ser munnen, den som ror sig men hor inte orden.
Orkar inte lyssna, men jag later de falla over mig, det gor mig inget ont.
Jag ser ogonen, de som vilar stadigt i mina, men ser inte vad de vill mig. Orkar inte forsta, kanske inte vill.
Armarna som ror sig for att visa och beskriva, blir bara just rorelser, det finns inget kvar att ge.
Trott pa hjartat som dansar 1000 sma steg, trott pa blodet som pumpar i en tom kropp, trott pa att soka efter krafter som inte finns.
Du skulle lika garna kunna prata till en dov och titta pa en blind. Det var aldrig min mening, jag ber om ursakt, du forstar inte och kommer aldrig forsta.

Sapbubblor i mina ogon, det kallas nog karlek det jag fick.