TantAsta

Jag hittade ett gammalt inlägg som jag en gång skrev på ett annat ställe. Varför känns det som om min historia upprepar sig? Varför tycker jag att detta var av värde då och så även nu? Det är spännande att se en utveckling, men också skrämmande att se att det fortfarande faller lika nu som då.

Vi klär ut oss, vi lägger på en mask, vi går rakt in i roller.
Vi vet exakt vilka vi är, vilka vi spelar, vad vi inte visar, hur vi talar och hur vi tiger. Vi letar tillfällen där vi kan visa upp vilka vi egentligen är, men de finns egentligen inte.
Det är rollerna som gör oss, människorna omkring oss, deras förhoppningar på oss. Det de tror att vi är. När det lärt sig en sanning vägrar de släppa de andra in på livet. Vi kan inte vara mer än en roll inför en människa. Då havererar systemet, då blir det osämja, då blir marken ojämn.
Vi kan bara vara en, men vi kan vända på kappan.

Det är dragkamp mellan världarna. Alla gömställen har försvunnit. Det som en gång ansågs som trygghet existerar inte längre. Det varma det goda det underbara det som var gömstället är borta. Det blir tungt att aldrig riktigt veta vilket håll hem är. Vad som ska sägas och göras. Det blir bara fel. Ord blir fel, allt blir fel.
Det slutar med att man bara glor, man kan inte minnas vem man var, för man är så trött på att slita sig själv i stycken i varje korsning som dyker upp.
När lär man sig? När kommer man fram till svaret och sanningen?
När slutar världen att gunga?



I've been having dreams and visions
in them you are always standing
right beside me
I reach out for your hand

Jag borde försöka förstå, spara allt och förstå vad som en gång var och vad som nu är.
Livet mina vänner är något spännande och ganska lustigt.